Så tuktar en argbigga

Valerie’s Voice, opera av Christofer Elgh, 3 november 2015, Kulturhuset, Sound of Stockholm

Mira Pyne och ensemblen KROCK i Christofer Elghs opera Valerie's Voice. Fotot från uruppförandet i Köpenhamn, september 2015.

Mira Pyne och ensemblen KROCK i Christofer Elghs opera Valerie’s Voice. Fotot från uruppförandet i Köpenhamn, september 2015.

Valerie’s Voice är en miniopera för en sopran och fyra elgitarrer av Christofer Elgh. Uruppförandet skedde i Köpenhamn under Nordiska Musikdagar i september och nu i november fick den Sverigepremiär på Kulturhuset i Stockholm under festivalen Sound of Stockholm. Librettot är baserat på Valerie Solanas skoningslösa uppgörelse med patriarkatet, S.C.U.M. Manifesto (akronym för Society for Cutting Up Men), och här spelas Valerie av operasångerskan Mira Pyne medan patriarkatet utgörs av elgitarrkvartetten KROCK (Pascal Jardry, Danjel Röhr, Jonas Nordberg och Jesper Nielsen). För regin står Helena Röhr och Åsa Gjerstad har gjort kostym.


Valerie Solanas är ingen nyhet på svenska scener. De senaste åren har skådespelerskan Andrea Edwards presenterat SCUM-manifestet i en uppsättning där män och kvinnor placeras på olika läktare och där hon riktar sig mot den komfortabla kvinnoläktaren medan männen får finna sig i att marginaliseras på obekväma pinnstolar. Några år tidigare, 2006, gjorde Ingela Olsson en alldeles fantastiskt tjatig, arg, skitig och framförallt berörande Solanas i Valerie Solanas ska bli president i Amerika av Sara Stridsberg. Har då operaformen något att tillföra när det gäller bilden av Valerie Solanas eller innehållet i manifestet?

Både och. Operans repetitiva form fungerar utmärkt, både för att förmedla manifestets budskap och för att ge en bild av Solanas person. Sopranen Mira Pynes Valerie dominerar scenen i fläckig korsett med broderade äggstockar och livmoder. Hon ger sig inte utan bankar in sitt budskap om och om igen. Skarpt blå och röda ådror breder ut sig över hennes strumpklädda ben och strumpebandshållarnas resår lämnar en hel del att önska.

”The male is totally egocentric. Everything he touches turn into shit.”, skanderar Valerie.

Det finns inget kokett över Mira Pynes framförande och hon jobbar hårt på scenen. Utfallen är många och hennes Valerie är arg, våldsam och utan nåd. Citat ur S.C.U.M.-manifestet utgör ryggraden i operan. Inlästa brottstycken spelas upp, sjungs eller reciteras av någon i ensemblen och sedan upprepas nyckelfraser i arior och recitativ. Nyckelfraser som ”turns to shit” sjungs/upprepas under allt större frenesi. Besattheten och de stora känslorna ligger ju i operans natur, men istället för att sjunga sig igenom en utdragen död är det Valerie som håller i kniven. Hon är ursinnig. Papper flyger över scenen. Någon i publiken får ett par glasögon i huvudet.

Bakom henne står fyra kostymklädda män med kaninmasker och kritsolkiga grå kostymer och försöker överrösta henne med sina elgitarrer. De poserar bredbent och viftar med sina gitarrer. Enligt S.C.U.M. kan mänsklighetens alla problem reduceras till män, vilket man enligt manifestet löser genom att utplåna det manliga könet totalt och genom att införa kvinnlig reproduktion med artificiella medel. I S.C.U.M. finns ingen försoning utan mannen ska förgöras och det verkar i alla fall till en början vara vad den här Valerie har i sinnet också.

Det är här någonstans problemet med föreställningen uppstår. Det är möjligt att den provisoriska scenen i Kulturhusets Foajé 3 begränsar scenografi och framförande, men det går inte riktigt fram om det är ironi eller allvar. Eftersom kaninernas/gitarristernas rörelseutrymme är begränsat och de dessutom är ihopkopplade med varsin laptop blir rörelserna koreograferade, tyglade och svårtolkade och det ser litet fånigt ut. Valeries dramatiska sopran hade också kanske behövt en litet kraftfullare motståndare.

När Valerie tröttnar på kaninernas försök att breda ut sig går hon till attack. Männen/kaninerna fråntas sina instrument och hon sliter av dem deras masker och smetar ner deras munnar med blodrött läppstift. Men kanske innebär det också en lättnad att demaskeras? För ett ögonblick ser de i alla fall betydligt mindre sammanbitna – ja nästan lite lyckliga – ut, och brister ut i en sorglös sång. Åtminstone tills Valerie sätter ner foten med en skarp smäll. Då flyr de tillbaka till sina instrument, men medan de rent musikaliskt under första halvan av föreställningen gått i polemik mot Valerie tycks de ha förlorat sina röster och går nu i hennes ledband. Från att ha spelat egna slingor och solon utgör de nu mer en fond eller en gitarrvägg bakom Valeries agiterande och hon övergår istället till att attackera tvåsamheten. En tårtdekoration i form av ett brudpar undgår med nöd och näppe att krossas av Valeries hammare när hon i sista sekund ändrar sig och istället biter huvudet av dem.

Opera-Valerie en helt klart en farlig förbindelse. Hon offrar kaninmaskerna i ett plasttråg med saft och lingonsylt. Den demaskerade gitarrensemblen ser förfärat på och även om de inte förgörs fullt så skoningslöst och totalt som manifestförfattaren hade önskat så är det i alla fall en betydligt mer stukad och foglig kvartett som står framför oss när Valerie rasat färdigt.

Hanna Fjällman

Mer om Sound of Stockholm går att läsa i kommande nummer av Nutida Musik.