Romantic Funk
Fat Cat, New York, 26 december 2015
När jag för ett halvår sedan besökte New York för första gången fanns klubben Fat Cat på att göra-listan (läs mer i Lira #5 2015). I somras fick Fat Cat dock ge vika till förmån för Smalls, Village Vanguard, Smoke, Bar Next Door, 55 Bar och Blue Note. Nu var det alltså på tiden att spana in vad som händer på 75 Christopher St.
Lördagen den 26 december är det fullt hus på Fat Cat: collegestudenter, unga hipsters, några äldre pyntade damer, ett par herrar i ullkofta. Väntetiden för att få tag på ett pingis- eller biljardbord är lång och min vän, jazzsaxofonisten Mark Small, förklarar att vi är mer eller mindre chanslösa vid det här laget. För övrigt berättar han att det finns en hel del jazzmusiker i New York som kommer till Fat Cat för pingisens skull – vissa av dem är tydligen ruskigt bra på sporten dessutom, och tar saken på blodigt allvar.
Mitt i stöket spelar ingen mindre än den engelske saxofonisten Will Vinson, i basisten Orlando le Flemings grupp Romantic Funk. Vinson är enastående på altsax och en viktig komponent i New Yorks moderna jazzsound. Att trilla över honom live på detta sätt känns som en ynnest man bara kan bli förunnad i New York.
Bandet spelar en hel del originalkompositioner under kvällen, många skrivna av Orlando le Fleming. Frank LoCrasto på keyboard och piano skapar stor spänning i de grooves som gruppen landar i och hans solon är fyllda av energi och riktning.
Detsamma kan sägas om gitarristen Nir Felder, som jag även såg spela i trio på 55 Bar i somras. Det är en stor upplevelse att höra honom blomma ut i denna kvintett, som understödjer hans långa, kromatiskt innovativa solon så väl. Le Fleming och trummisen Jimmy Macbride är otroligt tajta i kompet.
Bandets funkiga repertoar passar bra här på Fat Cat, där ljudvolymen är hög från mingel, pingis, biljard och shuffleboard (en och annan lågmäld alfapet-battle pågår också). Att jazz av högsta kvalitet överhuvudtaget kan spelas i samma lokal som allt detta är fantastiskt. Jag njuter och önskar att jazz även i Sverige kunde vara vardagsmat.
text och bild: Sunniva Brynnel