Den 27 juni år 1943 träffades den norske författaren Knut Hamsun och den tyske diktatorn Adolf Hitler. Mötet ägde rum på Hitlers alpresidens Berghof och varade inte mer än fyrtifem minuter, men trots Hamsuns stora och uttalade beundran för Führern blev det en besvikelse för båda parter.
I den norska historien är Hamsuns nazism, med Hitlermötet som höjdpunkt, fortfarande ett trauma. Egentligen är det först nu, med Tore Rems bok Knut Hamsun och resan till Hitler, som en fullständig och helt klargörande bild framträder.
För att fullt ut förstå hur Hamsuns nazism kan utgöra ett sådant trauma måste man ha klart för sig vilken enorm betydelse han hade som författare, både som symboldiktare för en norsk nationell självmedvetenhet och självidentifikation och som Norges mest uppburne samtida författare internationellt sett. Hans böcker översattes till många språk och gavs ut i hundratusental. År 1920 tilldelades han Nobelpriset för sina skimrande romaner med deras mångfacetterade och psykologiskt komplicerade gestalter.
Tore Rem lägger en stabil forskningsbaserad grund för sin skildring av Hamsuns ideologiska ställningstaganden. Den biografiska bakgrunden blir viktig, Hamsuns livshistoria från den mycket torftiga uppväxten med inte ens ett helt års skolgång följt av den intensiva kampen för att mot alla odds bli författare skildras ingående. Tonvikten ligger alltså på det idémässiga och psykologiska mycket mer än på det litterära planet. Så småningom ska Hamsun bli en flitig skribent i tidningar med nazistisk hållning, och i hans artiklar finns också uttalanden som knyter honom nära samman med nazistiska principer som ”det ariska blodets” och hemlandsjordens betydelse för människan i kontrast till ”orena raser” och handelskapitalism.
Knut Hamsun hörde alltså till det fåtal norrmän som godtog den tyska ockupationen av landet 1940 som en del i förverkligandet av ett storgermanskt rike. Han föreställde sig att även om Tyskland skulle behålla en dominerande roll i denna gemenskap av nationer och folk så kunde ”ett stort folk” som det norska inom gemenskapen räkna med ett nationellt självstyre. Ockupationen borde alltså inte fortsätta utan bara betraktas som en tillfällig historisk nödvändighet. Denna ytterligt naiva uppfattning framförde Hamsun vid mötet med Hitler, och med det som utgångspunkt ville han förmå Hitler att avsätta den tyske rikskommissarien i Norge, Terboven, som var grundligt avskydd och alltså enligt Hamsuns sätt att se var ett hinder för den eftergivenhet mot tyskarna som skulle kunna ligga till grund för ett norskt nationellt självstyre, märk väl under ledning av Quislings parti Nasjonal samling, där Hamsun var medlem.
Hitler var inte alls intresserad av några politiska rekommendationer från den åldrade norske författaren och blev fly förbannad varefter mötet avslutades hastigt. Värre var det ändå inte än att Hitler på Hamsuns födelsedag den 4 augusti gick med på att Tyskland instiftade ett pris som skulle tillfalla en nordisk författare som i Hamsuns anda främjat den stortyska saken.
Tore Rem gör alltså sist och slutligen upp med försöken att göra Hamsun mindre skyldig än han var till sin landsförrädiska hållning och de skriverier och den opinionsbildning den ledde till. Det finns ingen anledning att förvänta sig politisk klarsyn av en författare bara för att denne skriver bra böcker. Lika lite som man alltid kan vänta sig att finna en vettig politisk hållning bland akademiker och forskare. En av Knut Hamsuns hängivna beundrare var den tyske propagandaministern Joseph Goebbels, en avgrundsgestalt av samma kaliber som den herre han hundlikt tjänade, Adolf Hitler. Goebbels hade doktorsexamen med litterär inriktning från universitetet i Heidelberg. Några månader före Hamsuns möte med Hitler hade Goebbels som hedersgåva från författaren mottagit dennes Nobelmedalj och prisdiplom.
För Tore Rem har Goebbels dagböcker var en viktig källa, hittills, som han påpekar, underutnyttjad i Hamsunforskningen. Här finns viktiga uppgifter om Hamsuns relationer med den tyska politiska ledningen, som alltså var synnerligen goda, vilket inte minst hängde samman med hur beundrad han var som författare.
Efter kriget ställdes Hamsun inför rätta för landsförräderi. Hans försvar som understöddes av långvariga psykiatriska utredningar, gick ut på att hans ställningstaganden och uttalanden hängt samman med på grund av hög ålder sviktande själsförmögenheter. Han kom undan med ett för tiden svindlande högt bötesbelopp. Några år senare kom hans sista bok, På igenvuxna stigar, som visar att han inte alls led av sviktande själsförmögenheter. Dessutom ville han återigen klargöra att han inte ansåg sig ha haft fel i sitt förhållningssätt till de nazistiska idealen.
När jag läste litteraturvetenskap i början av 1970-talet hade vi i den sista delkursen professorn själv, ingen mindre än den store nordisten och islänningaöversättaren Peter Hallberg som lärare. Att professorn sänkte sig ner från sin snöiga olymp till oss grundstudenter var en stor händelse. Han meddelade att kursens ämne skulle bli Knut Hamsun. Alltså den litteräre, inte den politiske, Hamsun. Utgivningen av Hamsuns böcker hade av förklarliga skäl avstannat. Det var ett helsike att få tag i böckerna, biblioteken tömdes och antikvariaten rafistulerades. Jag hade den ofattbara turen att på en undanskymd hylla i ett antikvariat hitta Hamsuns samlade verk. Antikvariatsbokhandlaren blev mycket lycklig när någon ville befria honom från dessa böcker som han givit upp hoppet om att kunna sälja för länge sedan. Tjugofem kronor. Jag har dem kvar än. På kursen fick jag högsta tänkbara betyg, möjligen beroende på att jag ensam läst allt. I synnerhet mycket mer än den grupp i kursen som på bräcklig litterär grund drog slutsatsen att Hamsun varit fotfetischist. Kanske var det synd att han inte valde den vägen framför den storgermanska och antijudiska.
Tore Rem
Knut Hamsun och mötet med Hitler
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Atlantis 2015