Återigen närmar det sig parlamentsval i Iran. På tv ser man sminkade kvinnor i hijab som inte täcker mer än halva håret, människor som ger uttryck för sitt missnöje med den iranska ekonomin eller livet i övrigt. Det är likadant inför varje val. Några av Irans alla politiska fångar (väl valda personer som är kända men inte utgör något verkligt hot mot regimen) friges, några av de något sånär oppositionella dagstidningarna får utgivningstillstånd.
Jag saknar min mamma. Och när jag saknar henne för mycket blir jag dum. Jag börjar drömma. Föreställer mig att regimen kommer att erbjuda oss iranier som bor på andra platser att riskfritt återvända för att rösta. För den islamiska republiken Iran är i själva verket mån om ett val där så många som möjligt röstar eftersom varje röst i slutändan är en röst på regimen.
Jag har aldrig röstat. Inte ens 2009, med den gröna rörelsen. Men skulle jag ges möjlighet att återvända skulle jag åka omedelbart, lägga min röst på regimen och krama min mamma.