Marita Engström tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat Familj.
Text: Marita Engström
Hon skaffade inte barn när hon var ung och slank. Hon fick inga barn när hon var trettio och stadig. Och sen bara rullade livet på. En enda gång var hon gravid. Men det var så oplanerat att inte ens den inblandade mannen fick veta om hennes abort.
Vid ett tillfälle när hon var dryga femtio, åkte hon med en taxichaufför som med smittsam glädje berättade om sin tvååriga dotter. Han frågade sen: Har du barn? När hon svarade nekande kläckte han snabbt ur sig nåt i stil med att det nte är försent. Lätt frustande svarade hon med en utläggning om sin egen ålder och kvinnors biologiska förutsättningar.
Det var naturligtvis fascinerande och lätt smickrande, att taxiföraren på allvar trodde hon var max fyrtio. Men det som fick henne att notera detta korta vardagssamtal, var att det så tydligt framgick att han tog för givet att alla kvinnors högsta önskan är att skaffa barn och familj. Att han därför kände sig lite skamsen och raskt ville släta över och förmedla hopp om att hon fortfarande kunde lyckas nå sina drömmars mål och finna meningen med livet.
” Mamma hade säkert blivit en bra mormor” Det är till sin älskare hon uttalar tanken som överraskar henne själv. Hans fru tror han är på jobbet och chefen och kollegorna tror att han tagit ledigt för en utflykt med familjen. Nu står det hemliga paret intill varandra vid hennes föräldrars grav, som de just smyckat med en färsk blombukett. De har kört i flera timmar för att ta sig till hennes barndoms småstad. De har ätit en god lunch på stadshotellet och promenerat i den charmiga stadskärnan innan de körde ut till kyrkogården.
Mycket har förändrats sedan hon senast var här. Den lilla spillran av familj och släkt som fortfarande fanns i livet har hon inte längre någon kontakt med. Några av dem såg hon på fasters begravning för snart fyra år sedan, men de verkade mest besvärade över att hon var där.
Hon och hennes älskling behöver inte smyga här. De behöver inte vara rädda för upptäckt när de synas tillsammans offentligt. De kan visa varandra ömhet och hålla varandras händer helt öppet. Det är ovant och spännande. Hemmavid har de stulit korta stunder med varandra. Alltid på hans villkor och oftast hemma hos henne.
Hela dagsturen är en övning i tillit och ger känslan av närhet. Restiden i hans bil, lunchen och strosandet i stan och nu det gemensamma besöket på kyrkogården. Samtalandet och det de delar och utforskar är mer intimt än alla hetsiga famntag och innerliga samlag och alla de hemliga SMS, ångande av åtrå, de utväxlat under året som gått.
Känslan som byggts upp mellan dem kräver ärlighet och erbjuder den uppriktighet som blottar aldrig tänkta tankar. Själv hade hon ägnat mycket tid och energi åt ett inte helt ovanligt kvinnoprojekt. Föresatsen att inte bli som sin mamma. Mammans självutplånande strävsamma leverne var nog sprunget ur hennes fattiga arbetarbakgrund, men också en strategi för en plats i den medelklassfamilj hon gift sig till. Mamman blev ingen förebild för dottern. Kunde aldrig bli det. Men hon blev en självklar tillgång för maken och sönerna. Ett stöd av den sort som aldrig omnämns eller tillåts synas.
Gravstenen framför paret visar att det var tjugo år emellan hennes pappas död och hennes mammas. Mamman var inte just mer än femtio när hon blev änka. Efter pappans begravning restes stenen med inskriptionen *Här vilar Bengt Lindström*, följt av hans födelsedatum och dödsdatum, *och hans maka Berit Lindström* samt hennes födelsedatum. När mamman dog för tio år sedan behövde bara dödsdatumet graveras in.
En dag ska hon nog skriva berättelsen om sin mamma. Om hur olika liv de levt.. Det finns inte mycket bevarat från mammans liv. Det enda som finns är minnesbilder från samtalen dem emellan. Men en anledning till att inte bli som sin mamma, står ju hugget i granit framför paret.
Hon tar sin älskare om midjan och lutar huvudet tillgivet mot hans axel. Det är nog bäst vi åker nu så du hinner hem i tid, säger hon.
Juryns motivering
Lyckas med konststycket att sammanfatta ett liv utan att förminska det, och samtidigt elegant landa i nuet.