Bild: Alexandra Ellis
Stina Stoor har kallats för naturbarn och ett språkligt fenomen. Hon som hade misslyckats med nästan allt i livet, men som plötsligt steg fram som en av Sveriges mest hyllade författare. Det här är en historia om drömmar, dåliga odds, och det märkliga som kan ske när man ger efter för orden.
Stina Stoor kikar ut genom motorhuven på en rostig bil. På högkant ligger den i mossan, tillsammans med en gammal vedspis, rostiga kaffeburkar och andra rester av mänskligt liv som naturen gjort sitt bästa för att ta tillbaka. Det här är ”sopsänkan”.
– Visst är det vackert!, ropar hon.
– Det är precis så här jag föreställde mig mitt glamourösa författarliv när jag var liten.
Vi har tagit en promenad i Balåliden, för hon vill visa oss markerna. Magin som finns i skogen och som kan få igång blodflödet när orden i huvudet tillfälligt tystnar. Byn består av tre gårdar, en gammal smedja och så bagarstugan där hon skriver. Resten är skog, hyggen och åkrar. Och outsinliga naturresurser i form av barndomsminnen.
– Det var här jag en gång hittade min farmors gamla löständer i en bucklig hink, säger hon förtjust.
– Såna där skatter. Som reliker. Väldigt laddade.
Löständerna figurerar i en av hennes noveller, Ojura. I den finns också ”nåt gammalt getingbo som liknar papperstjafs”, en storasysters bröst som är ”som spenarna på Ove Jonssons stövartik”, och en död trollslända med vingar ”helt tunnsköra som flagor av intorkad fil”.
Det är det där som någon recensent kallat ”Stoorskan”, ett helt eget språk av bilder och ordskapelser, som aldrig hade kunnat komma till någon annanstans än just här.
– Nä, visst skulle det bli konstigt om jag satt här och skrev om saker som utspelade sig i Stockholm. Det var ju det som var problemet, att så länge jag trodde att jag var tvungen att skriva om nånting som passade in så hittade jag ingenting. Ingenting som jag kände att det var min sak att skriva om.
Stina Stoors första bok, novellsamlingen Bli som folk kom ut i höstas. Debuten är lite som en saga i sig: En helt uträknad tvåbarnsmamma i Västerbottens inland, som knappt gått ut grundskolan och blev förtidspensionerad vid 25. Som plötsligt steg upp som en av litteraturhimmelens klarast lysande stjärnor.
När recensionsdatumet kom utbröt en sällan skådad tävling i superlativ på landets kultursidor:
”Årets märkvärdigaste och vackraste debut.”
”Ett språkligt fenomen av helt egen sort.”
”En betydande svensk berättare är född.”
”Förmodligen har vi sett en ny litterär stjärna födas.”
– Ja hur sjutton gick det till, säger Stina. Mina svenskalärare skulle ju aldrig ha godkänt den. De skulle ha ropat: Nej, nej, nej!
Hon skrattar, och blir allvarlig igen. Det finns så mycket av henne själv i boken. Barnet som inte passade in. Hon som kunde hantera en gäddsax och flå en räv, men som misslyckades i skolan och kom till barnkalaset med levande grodor inslagna i ett paket. Att vara fel och udda och en längtan bort till varje pris.
– Jag visste så djupt i mig att jag skulle härifrån. Och alla visste det. Min pappa var övertygad om att jag var det sista barnet som växte upp i den här byn och att allt var förbi. Han är född i början av 30-talet och jobbade som skogshuggare när man sov i skogshuggarkojor och sågade för hand. Han kom ihåg när motorsågen kom. Och sen så kom datorerna och då gick det ju väldigt fort till att han blev förtidspensionerad.
Hon beskriver en känsla av jordens förestående undergång som hängde över hela hennes barndom. Pappan, som var van att världen tillhörde honom, som aldrig brydde sig särskilt mycket om vare sig vägskyltar, markgränser eller jakttider, såg allting förändras omkring sig.
– Farfar bröt nya åkrar här och pappa planterade igen dem framför ögonen på honom. För det var liksom… ja det var slut. Så det var en upprättelse att skriva den här boken. Att flytta hem var viktigt.
För hem kom hon, trots att hon en gång lovat att aldrig återvända. Till skogen, ödehusen, åkrarna och älven. Och en barndom hon försökt begrava.
– Det där problembarnet som har dåliga betyg, hamnar i trubbel och dåligt sällskap. Det var jag. Hon som blev intagen på BUP. Som rymde söderut med första bästa långtradare när hon var fjorton år och blev avsläppt vid Globen klockan fyra på morgonen. Ingenting funkade riktigt. Och det fortsatte i gymnasiet. Varje terminsstart köpte jag en dyr filofax som jag fyllde i noggrant i två veckor, sedan sprack det. Jag hoppade alltid av. Sen stack jag härifrån, och var borta i över tio år.
Vad hon gjorde under de där åren ber hon att få återkomma till en annan gång. Det behöver formuleras på rätt sätt och sånt tar tid. Hon nöjer sig med att konstatera att hon blev ganska bra på att vara sämst, hon fick inte någon riktig ordning på sitt liv där ute i stora vida världen heller. Och i Balåliden fanns en trött mamma och en pappa som förlorade sig allt djupare in i demenssjukdom och glömska.
– Och jag började inse att det här faktiskt är borta snart. Den gamla västerbottensbondskan och allt jag vuxit upp med. Den där ”gammrostbilen” vi hade. Den hette ju så. Och de blå gardinerna, det var ”blågardinerna”. Orden bär på mycket. De väcker känslor, minnen, bilder och smaker. Och berättelser. Ur det kom en hel del av det där språket jag skulle använda i min bok.
Fast det visste hon förstås inte då, när hon kom tillbaka. Vid det laget hade hon träffat sin man. De köpte ett av ödehusen i byn bara några hundra meter från föräldrahemmet, fick två barn med kort mellanrum och livet verkade lägga sig tillrätta i en någorlunda begriplig form. Men samtidigt fanns det ju kvar där: misslyckandet. Hon minns att hon höll på att bygga en ny farstubro till huset när det plötsligt sänkte sig över henne.
– Jag hade ju egentligen aldrig lyckats med någonting. Och där stod min pappa, i en ganska avskräckande version av sig själv, dement och arg. Och mamma som försökte lugna honom. Och mina barn skrek, och potatisen skulle upp och taket behövde lagas. Och jag tänkte, var det så här det blev? Var det så här mina barn skulle se sin mamma när de växte upp? Och någonstans låg det där och gnagde, den där skrivardrömmen.
Hon hade hört talas om en novelltävling. Det fanns en deadline. Hade hennes liv varit en roman så hade den dramaturgiska vändpunkten antagligen varit just då hon lade undan verktygen, gick bort till bagarstugan på gården och låste in sig, och skrev. Det var en ganska oerhörd sak att göra.
– Jag har ju alltid haft ett sånt där besvärligt behov av att sätta ord på grejer. Men att jag verkligen skulle skriva, att bli författare, herregud, det var storhetsvansinne. Det var ju sinnessjukt att gå och inbilla sig sånt där, säger hon.
Hon tänkte att det kunde ta en eftermiddag, på sin höjd en dag. Och när det var klart, ja då skulle hon i alla fall ha försökt, och på något sätt skulle det vara lättare att acceptera sin lott då.
– Jag hade ju aldrig skrivit färdigt något förut och hade dålig koll på hur lång tid det tog. Det tog nio dagar. Men sen var det klart. Den sista meningen var: ”Och snart skulle det inte gå mer”. Och sen en punkt. Och plötsligt var den här strömmen i huvudet bara borta. Det var slut, och jag var förvånad själv över att det var just där det tog slut.
Stina tystnar en stund. Den där novellen skulle förändra allt. Men det är något som skär sig i framgångssagan.
– Jag höll på att byta blöjor när de ringde. Jag hade vunnit. Umeå Novellpris. 50 000 kronor. Benen bara vek sig på mig. Jag satte mig ner på källarluckan och bara grät. Det var fruktansvärt.
Hon har svårt att riktigt beskriva det. Vad det var som gjorde så ont. Och den där ilskan som vällde upp i henne.
– Jag tror att det var all skit jag hade gått med på. Sätt jag hade låtit mig utnyttjas på genom åren, utan att veta att det jag gjorde kunde vara värt någonting. Jag hade väl till sist lärt mig min plats. Och att då få veta att det var fel plats! För här satt jag som en bitter, sårad, kränkt liten skit. Varför kunde inte det här kunnat hända under den tiden jag fortfarande gick att räddas?
Fortfarande kan hon tänka sådär ibland. Att det var för sent. Att vissa saker satt sig så djupt att det nog inte går att lirka loss.
– Om någon trott på mig tidigare, om jag vetat att jag kunde vara lysande på någonting, ja vad hade jag då varit kapabel till mer? För det hade ju inte behövt bli just det här. Kunde jag ha dugt till att jobba på Konsum? Sluppit alla trassliga år? Ha ett liv som funkade?
Hon vill förtydliga; det som hänt är fantastiskt, hon vill inte förringa det eller verka otacksam. Det är bara lite mer invecklat.
– Drömmar, säger hon sen. De är lite som de där kläderna man beställer i Ellos-katalogen. Den där klänningen ser väldigt bra ut på bild, men när man får hem den inser man att den inte sitter lika självklart på en själv. Det blev liksom himla komplicerat för mig när den där drömmen uppfylldes. Vem var jag? Var hörde jag hemma? Plötsligt fick jag det inte att gå ihop.
Vi har lämnat sopsänkan, passerat en åker och tagit in på en skogsväg. Det här är hennes egen mark. Hon pekar ut ett område i akut behov av röjning. Ett stängsel som aldrig blev klart.
– Jag har hamnat efter med mycket, konstaterar hon.
För efter den där första succén fortsatte det bara. Novellförlaget Novellix beställde en text av henne, hon blev inbjuden till uppläsningar runt om i landet, och när hon året därpå vann Sveriges Radios Novellpris hade även de stora förlagen fått upp ögonen på allvar. Förläggaren Håkan Bravinger på Norstedts högg tag i henne utanför Bokmässan i Göteborg när hon skulle hämta sitt pris för radionovellen. Hade hon något mer? En roman kanske? Eller bara vad som helst?
– Visst låter det jättekonstigt? Man hör ju om folk som skickar in till förlag och sitter och väntar på refusering efter refusering. Och så sitter jag där utan manus, och blir headhuntad! Och jag hade ju egentligen inget jag ville visa. Men efter ett tag började jag ändå skicka fragment och utkast som jag fått ihop i bagarstugan, och så småningom växte novellsamlingen fram.
Stina Stoor har jämförts med västerbottensförfattare som Sara Lidman, PO Enqvist och Torgny Lindgren. Många har fäst sig vid geografin och de dialektala inslagen i hennes bok, men det är lite av en illusion. För landskapet finns ju där: naturen, glesbygdsmännen med rutiga skjortor och vapen, den både kärva och sprudlande humorn och den norrländska rytmen i språket. Men det som många misstar för dialektalt är ofta Stinas alldeles eget. De där unika, men samtidigt fullständigt självklara liknelserna och uttrycken. Det är som att hon kliver in i barnets sätt att se på tillvaron. Det omedelbara i hennes språk som gör läsningen till en nästan fysisk upplevelse. Och hon verkar sjunga fram orden på sidorna.
– När jag sitter och skriver är jag någon helt annanstans. Det är som en ström som suger tag i mig, och man vill absolut inte avbryta. Jag känner varken hunger eller törst och det är nästan så att man inte vill ta kisspaus. Jag blir liksom berusad av min egen formuleringsförmåga. Språkglädjen, och även språkallvaret, och det där förryckta, säger hon.
– Förryckt, det är ett underbart ord. Det är så min skrivprocess ser ut. Jag blir som förryckt! Och sen skäms jag. När jag har satt den där punkten och har skrivit något jag tycker är lysande. Det är som om jag har haft en otroligt passionerad kärleksaffär eller nånting, och helt plötsligt kommer hem till familjen och inser att herregud, vad har jag gjort? Så jag har en väldigt emotionell ingång i processen.
Hon funderar en stund. Konstaterar att hon egentligen inte har en aning om hur man gör när man skriver. Hon har inga rutiner eller ritualer, ingen metod hon kan ta till och tror inte på schemalagda arbetspass. Av samma anledning som att hon vägrar skaffa sig en ny filofax.
– Jag är livrädd för att göra det där igen. Jag har ju försökt vara duktig jättemånga gånger i mitt liv. Och jag är inte duktig på att vara duktig. Och om jag sitter och stirrar på en vit sida och inte kan skriva, då blossar det upp. Allt misslyckande. Jag kan hiva ner datorn på golvet. Det är många papper som eldats upp i bakugnen. Jag vill hellre såga ner nånting. Och det finns ju ett utlopp för det här.
Vi har stannat i sluttningen ner mot ån. Ett litet vattenfall breder ut sig framför oss. Här lekte hon som barn, berättar hon. Solen strilar försiktigt ner mellan granarna och hon sätter sig i lingonriset och plockar fram kaffetermosen. Den där karusellen, med boklansering, förlagsmingel och tv-soffor, känns avlägsen här. Hon ser glad ut. Efter Bokmässan i Göteborg har förlaget lovat henne sex dagars paus och hon längtar efter att sätta sig och skriva igen.
– Men först får jag gå med röjsågen, innan snön kommer. Det är bra att det finns något annat sätt att existera än i skrivandet, nåt annat att göra som ger resultat, så att man kan känna sig lite duktig, säger hon.
– För det här finns ju. Det är liksom på riktigt. Och kanske är det därför jag vill skriva om det, liksom sätta mitt bomärke på det. Stina was here. Innan det glöms bort.