Att sy ihop sig själv Möte med textilkonstnären Sanna Norasdotter

Sanna Norasdotter

 Foto Erika Hedman

En depression kan börja som en vattenpöl och växa till ett skrämmande hav av förtvivlan. Alla försök att ta sig därifrån leder bara till nya besvikelser. Att hitta något att hålla sig i därute kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Sanna håller sig i nål och tråd, tyg och garn. Och överlever.

Sommaren 1985 kom Sanna gående mot mig i en ljusgul fladdrig byxdress. Vem tar på sig en byxdress och åker på scoutläger mitt i skogen? Bygger vindskydd, hugger ved och lagar mat över öppen eld – i en hopplös gul byxdress!? Inte jag i alla fall. Jag höll mig undan den där tjejen. Lyssnade på Björn Afzelius och Hoola Bandoola band. Klädde mig i mina kompisars avlagda t-shirtar. Tänkte djupa, äkta tankar.

– Vad gillar du mina kläder? frågade hon. Jag har sytt dem själv!

Herregud alltså! Såg hon inte att jag tog mig själv och livet på allvar? Jag var femton år och hade bråttom att förändra världen, inte sy kläder. Inte umgås med ytliga, utseendefixerade människor.

Men Sanna jobbade hårt på att bli kompis med mig. Efter tio dagar fick vi nattvakten i köket. Då kunde jag inte hålla emot längre. Jag gick med på att bada i månskenet och till min förvåning upptäckte jag att det fanns en riktig människa under det ljusgula fladdret. Någon som ville mig något, oklart vad.

Så blev jag motvilligt indragen i Sannas händer. Som upptäckte något fint där jag såg något omöjligt. Som såg att jag var vacker bakom mina fula t-shirtar och hopplösa frisyrer. Som alltid, alltid lyfte mina fördelar. Flyttade och ändrade, sydde fast gamla tygbitar på nya ställen, provade och aldrig verkade tänka tanken att det var ett misslyckande att göra fel. Sanna slarvade. Hon brydde sig inte om att vända på arbetet och se hur det såg ut på baksidan. Hon struntade i att trådarna löpte härs och tvärs. Hon sydde villervalla. Bara det såg fint ut på lite avstånd, eller kändes skönt mot kroppen, var hon nöjd.

Sanna ritade mönster. Olika mönster till olika kroppar. Händerna provade sig fram, smekte över tyget, plockade nålar ur munnen, gjorde om, drog bakåt. Så att midjan syns! Så att brösten syns! Det var nyheter för mig, det här med bröst och midjor. Sanna sydde lila blusar till oss av tre olika sorters lakansväv. För första gången i mitt liv förstod jag att kläder kan göra något annat än att dölja. Kläder kan göra en glad. Kan vara en lek.

Vi hjälptes åt att ta oss igenom högstadiet, Sanna och jag. Genom gymnasiet också. Några år till. Sedan tappade vi varandra. Sanna ville bli konstnär och jag ville göra rätt för mig. Dumt nog förstod vi inte att vi ville samma sak. Det var som den gula byxdressen, ett slags existentiellt missförstånd. Efter många år hörde jag någon ropa mitt namn. Hon stod där mitt i Saluhallen i Göteborg, som en självklarhet, lika lång och snygg som förr. Lika angelägen om att få kontakt med mig nu som då. Men något hade

hänt. Något hade gått sönder. Jag visste inte då om det var glädjen eller tilliten eller båda. Jag visste bara att nu släpper jag henne aldrig mer. Livets ångvält hade gått fram över min vän. Men en sak hade inte ändrat sig alls. Sanna sydde. Hon sydde kläder för frusna gravida kvinnor och kläder att känna sig finast i världen i.

Läs hela artikeln i Balder

The post Att sy ihop sig själv Möte med textilkonstnären Sanna Norasdotter appeared first on Balder – frihet, jämlikhet och solidaritet.