Redman spelar brallorna av publiken

Joshua Redman Trio
Nefertiti, Göteborg, måndag 21 mars 2016.

Han gör en liten snabb reträttrörelse med sin vänsterhand ibland, efter att ha pressat iväg en fras ur sin tenorsax. Man skulle kunna tro att instrumentet blivit strömförande.

Kanske är det inte så långt från sanningen, för mer elektrifierande spel får man leta efter, än det Joshua Redman och hans trio bjuder publiken på denna måndagkväll.

Det är något av julafton för saxvänner det här. Inga störande pianon eller fusionsjuka gitarrer, bara den rasande skicklige Redman och hans lilla band, Joe Sanders på bas, och Gregory Hutchinson på trummor. Gott om plats alltså, och gott om frihet att välja väg för den kraftfulle och äventyrslystne tenoristen.

Även om några av kvällens finaste stunder är balladnummer – Never let me go, On Green Dolphin Street, Redmans nyskrivna Back from Burma – så är det i de snabbare och intrikata numren som gruppen är som mest oemotståndlig och publikfriande. Som i Oscar Pettifords Tricrotism eller i Redmans egen Exotilicious. Här möter vi en Joshua Redman som kan växla blixtsnabbt mellan mjukvarm tenor och en smått cirkusartad och gällt struttig ton, mellan en Sonny Rollins och en Archie Shepp om man så vill. Redman sträcker ut i långa flödande löpningar – där man stundtals förlorar honom, melodin och den harmoniska ram man trodde man hade – för att i nästa stund landa på välkänd mark med ett överraskande brak tillsammans med den bergsäkre Sanders (han är ganska kortväxt och basen ser gigantisk ut framför honom där han står i strumplästen) och den explosive Hutchinson (vita tubsockor). Tajmingen, dynamiken och groovet hos de där två senare är rent stortartat, och förstås det som möjliggör Redmans extravaganta flygningar.

Den fine Göteborgsmusikanten Svenna Dahlberg sitter längst fram i publiken. Han trillar nästan av stolen av Hutchinsons eruptiva spel.

Trion spelar i en och en halv timma utan paus utan att Redman tappar brallorna. Han har tidigare upplyst oss om att han glömt sin bälte. Sanders spelar några riktigt läckra solon, där han samtidigt ordlöst sjunger fram tonerna.

Roligt är det. Vi både skrattar och häpnar inför en sån lyckliggörande musikalitet.

Jag talade med Joshua Redman inför hans förra spelning på Nefertiti, 2012, då han var här med samme Gregory Hutchinson men med Reuben Rogers på bas.

Redman, född 1969 i Berkeley i Kalifornien, sa så här om att förbereda sig inför en konsert:

”Förberedelserna handlar mindre om att öva än om att börja tänka på musiken, fundera över låtarna i huvudet, i någon mening visualisera dem. Mycket av det sker i det undermedvetna.”

Och om trioformatet, och utforskandet av det:

”Mitt mål är i grunden detsamma oavsett format; att spela med så mycket kreativitet, passion och ärlighet som jag kan. Att berätta något tillsammans med mina medmusiker. Trio är verkligen ett inspirerande format och en stor utmaning. Att spela utan ett harmoniinstrument som piano eller gitarr kräver mer av både fokus och styrka. Vi måste alla vara på tårna för att musiken inte skall bli platt. Melodierna måste vara starkare, rytmiken tajtare och vi måste gemensamt finna den där harmonikänslan,” sa Redman och tillade att han i trioformatet spelar lite kraftfullare, lite mer muskulöst och melodiskt friare.

Jag frågade honom om han lyckade hitta samma kreativa flöde kväll efter kväll. Joshua Redman svarade att ”nej, det där är ju ett av jazzens mysterier. Jag strävar efter det, att känna att jag spelar musiken i lika hög grad som musiken spelar mig. Jag kommer mer eller mindre nära det tillståndet. Men sådan är den improviserade musikens oförutsägbarhet. Ja, livets oförutsägbarhet.”

Man vågar nog tro att han den 21 mars 2016 på Nefertiti i Göteborg kom rätt nära det där idealtillståndet ändå.

Text & bild: Ulf Johanson