Fängslande i Neapel

Det är 1950-tal i Neapels fattiga arbetarkvarter. Här växer väninnorna Elena Greco och Lila Cerullo upp under hårda förhållanden. Det är efterkrigstid och invånarna bär på mörka minnen och hemligheter. Under ytan pyr ilska och rädsla och det ska inte mycket till innan våld uppstår.

Väninnorna har ett starkt band till varandra. Trots deras närhet så rymmer deras vänskap motstridiga känslor där avundsjukan ofta är närvarande. Elena, romanens berättare, hittar tidigt en strategi för att hantera sina motstridiga känslor:

”Jag bestämde mig för att rätta mig efter den där flickan och aldrig förlora henne ur sikte… antagligen var det så jag hanterade avundsjukan eller hatet. Eller kanske var det mitt sätt att dölja underlägsenhetskänslorna och fascinationen. Jag lärde mig hur som helst att gå med på att Lila var överlägsen på alla områden och att hon körde med mig.”

När flickorna börjar skolan visar det sig att Lila är självlärd och redan kan läsa. Hon har en enastående intelligens och blir snabbt bäst i alla ämnen. Elena hankar tätt efter, men lyckas inte få lika bra skolresultat som Lila. Detta till trots så är det Elena som får fortsätta studera på grund av att hennes familj har det bättre ställt än familjen Cerullo. Lila börjar istället arbeta i familjens skomakarverkstad och väninnornas livsvägar delas därmed tidigt. Dragningskraften till varandra kvarstår även fast de börjar leva olika liv.

Frustrationen är stor bland invånarna. Att någon dräps eller blir sönderslagen är inget ovanligt och flickorna lär sig tidigt att försvara sig mot en hård omvärld där det inte finns mycket utrymme till något annat än överlevnad. De söker efter strategier och kämpar för att inte blir som sina föräldrar som är fattiga, utarbetade och olyckliga.

Elena fortsätter studierna och blir en flitig och duktig elev. Lila arbetar hårt i verkstaden och försöker finna sig i den tillvaro hon blivit tilldelad, men också hon har metoder för att få ett värdigare liv. Vad har hon kvar när hon inte längre har sina studier som i framtiden kan bringa ett bättre jobb? Jo, det är hennes skönhet. Det blir hennes vapen som hon tar till för att få en man som kan bidra till en bättre standard för hela familjen Cerullo.

Det finns tydliga paralleller mellan Min fantastiska väninna och boken Stål av Silvia Avallone. Både tematiken kring fattiga arbetarkvarter i Italien samt att det handlar om relationen mellan två väninnors uppväxt. Romanerna är så lika varandra att de närapå skulle kunna smälta ihop till en gemensam berättelse.

Av vad jag kunnat utröna så gavs En fantastisk väninna ut ett år efter Stål i Italien, men eftersom ingen vet vem författaren är då Elena Ferrante är en pseudonym, så är det svårt att ta reda på om hen har inspirerats av Stål eller inte.

Med stora penseldrag och yviga gester skildras Min fantastiska väninna, med meningar som denna: ”Ja, tack vare honom skulle jag komma bort från min mor, tack vare honom som inget annat ville än att komma bort från sin far.” Jag är inte tillräckligt inläst i italiensk litteratur för att kunna avgöra om det har att göra med en berättartradition, men jag saknar de små nyanserna, de vaga mellanrummen där känslan talar för sig själv. Det är istället frekventa dramatiska bergodalbanor och mycket klichéer.

Bortsett från detta så är boken underhållande och fängslande. Min fantastiska väninna är den första boken i en serie om fyra delar. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig och ser jag fram emot de tre delar som återstår. Ferrante kan konsten att skriva en fängslande berättelse, stora penseldrag till trots.

bokomslag
Elena Ferrante
Min fantastiska väninna
Övers. Johanna Hedenberg
Nordstedts 2016

Wikipedia om Elena Ferrante