Merle Haggard död – på sin 79-årsdag

En av countrymusikens verkligt stora har gått ur tiden. Merle Haggard dog i sitt hem i Palo Cedro i Kalifornien i dag, på sin 79-årsdag.

I över sex decennier levererade Merle Haggard en lång räcka låtar som tillhör countrymusikens främsta låtskatter. Ofta handlade texterna om villkoren för de fattiga, utstötta, arbetslösa, fängelsekunder, alkoholister. Inspiration kom inte minst från ”The Hags” eget liv.

Haggard hade hela 38 ettor på den amerikanska countrylistan. Vännen och kollegan Willie Nelson håller Haggard som ”en av bästa”. Han har influerat – och beundrats av – artister från Bob Dylan till Eric Church.

Nya countrystjärnan Jason Isbell är bara en av många artister som uttrycker sin sorg. Så här skriver Isbell på sin Facebook-sida: ”Merle Haggard was the best country songwriter there ever was.”

Merle Haggard föddes 6 april 1937 nära Bakersfield i Kalifornien. Två år tidigare hade hans föräldrar flyttat från Oklahoma. Pappan jobbade åt järnvägen, men dog när Merle Haggard var nio år. Han var tio när han hoppade på sitt första tåg och bara drog iväg.

Mamman tyckte att den unge Merle var svårhanterlig. Ungdomsvårdanstalter och kriminalitet såg länge ut att bli hans bana i livet – tills han föll för musiken.

Gitarren hade han plockat upp som elvaåring – han lärde sig senare även fiol – men en viktig vändpunkt var en Lefty Frizzell-konsert vid 14 års ålder. Merle Haggard smet in backstage och sjöng en av Frizzells låtar för stjärnan. Frizzell vägrade gå på scen om inte Haggard lovade att gå ut och sjunga innan honom. Så blev det och Merle Haggard var biten.

Efter ett misslyckat kaférån hamnade Haggard och en vän bakom galler 1957 i San Quentin. Där såddes frön till framtida låtar som Sing me back home, och en fängelsekonsert av Johnny Cash spädde på intresset för att stå på en scen och sjunga sånger.

Ute ur finkan 1960 spelade och skrev Merle Haggard i ett furiöst tempo. Tillsammans med Buck Owens kom han att bli ledande inom det som kallades Bakersfield-soundet. Ett ruffare alternativ till Nashvilles sliskigare ljudbild.

Snart hade Merle Haggard skrivit på för Capitol Records och hitkavalkaden kunde starta. I am a lonesome fugitive. Branded man. Okie from Muskogee. I think I’ll just stay here and drink. Få andra artister kan stoltsera med en lika lång och imponerande rad hitlåtar.

Haggard spelade också in skivor som inte var lika hitalstrande, som hyllningsalbumen till Jimmie Rodgers och Bob Wills. På 1970-talet omfamnades han av outlaw country-rörelsen och skivsläppen höll i sig trots att han förlorat en lunga när 2011 års album Working in Tennessee släpptes till lovord från pressen.

Så sent som i fjol släppte Merle Haggard ett album ihop med Willie Nelson. På Django and Jimmie finns bland annat låten It’s all going to pot, som fick sig en musikvideo där de två countrykompisarna ses rökandes jointar i studion.

I december 2015 och i mars 2016 lades Merle Haggard in på sjukhus efter komplikationer till följd av lunginflammation. Bokade konserter i april fick ställas in. Fans, vänner och släkt – Merle Haggard var gift fem gånger – hoppades på ett snart tillfrisknande, men nu har ”The Hag” slutligen lämnat oss.

Missing ol’ Johnny Cash heter en av låtarna på fjolårets duettskiva med Willie Nelson. Med all säkerhet kommer liknande sånger att skrivas om Merle Haggard. Eric Church gjorde det redan för tio år sedan med sin låt Pledge allegiance to the Hag.

Nu är flaggan på halv stång.

Timo Kangas