Rasande olycklig

Vi följer den unge pojken Malony, utan fader och med en näst intill omöjlig moder, samt lillebror. Det är vad han har och det räcker inte för att hålla honom vid handen längs serpentinvägen av småbus, våld, skolk och rymning – han är, även han, näst intill omöjlig, ja, ursinnig över de dåliga odds livet bjuder.

Myndighetspersonerna omkring honom gör verkligen allt de kan, många gånger mer än allt. Malony är tilldragande men vi följer honom i stegen och känner intensivt hur dörrar och fönster stängs för honom. Han är från början i sextonårsåldern och spelas fram av en fenomenal Rod Paradot, som till fullo förmedlar en farligt älskansvärd yngling, som ungdomsanstalter och fängelser förmodligen fullständigt murat igen – om inte om hade varit.

Det finns nämligen kärlek mellan modern och hennes barn, hur märkligt deras förhållande än ter sig. De saknar varandra när de inte får vara tillsammans och den kärleken blir en väg för Malony när dottern till en av hans lärarinnor medvetet och handlingskraftigt förälskar sig i honom.

Framtiden som väntar kommer säkert att bli långt svårare än så, men när Malony för sista(?) gången stegar ned för trapporna till tingshuset med en baby i famnen, hans och den unga Tess’ baby, så är det inte bara önsketänkande när man förnimmer det ljus som väckts inom en ung människa som från början tycktes sakna allt vad användbara redskap för ett anständigt samhällsliv heter.

En viktig roll spelar Catherine Deneuve som samhällets representant, domaren. Hon förmår lika lite som någon av oss andra ge upp hoppet om Malony, men hennes sympatier förleder henne inte att ge avkall på de straff han måste få för att långsamt mogna. Även mellan de två speglas ett mycket vackert förhållande mellan två människor med ytterst olika placering i samhälle och liv.
Malony
Regi: Emanuelle Bercot
Frankrike 2015