Konst och kreativitet i skogen

De flesta förknippar konst med besök i någon storstad. Där finns också de festa konsthallarna och museerna. Men kreativitet kan uppstå var som helst, vilket konstprojektet Alma Löv är ett exempel på. Efter att ha legat i malpåse under några år återuppstår det under sommaren.

Jag har precis kommit till Berlin, min älsklingstad, och mitt andra hem som ligger i Kreuzberg, en stadsdel som har stadens yngsta och mest blandade befolkning, när jag får en påminnelse att jag skulle ha skrivit om Alma Löv, något som jag har glömt. Sitter med en öl på café Walther, ett favoritställe som ligger nära lägenheten på Schlesische Strasse mellan Görlitzerpark och Oberbaumbrücke.

Ska försöka få ner mina tankar om Alma löv som under tretton år, 1998-2011 var mitt konstprojekt, mitt liv och som blev min besatthet. Allt började som mycket i mitt liv av en slump. Inga entrepreneriella tankar precis . Det började med en öl. Karin, min fru och jag ställde ut på Ålands museum år 1997 och drack en öl med museumdirektören. Han hade precis varit på ett möte med en gatunämndskommitté och föreslagit att en gata på Åland skulle heta Alma Löv gata. Han tyckte att det var ett vackert namn.

Alma löv bodde på Åland, hon hette som flicka Alma Elvira Andrina Grönros och blev torparkvinna, inte berömd – hennes enda bedrift var att hon födde sex barn. Museumdirektören var nedstämd, gatunamnförslaget blev inte godkänt. Alma var inte född på Åland utan i Finland och då kan man inte få en gata uppkallat efter sig. Jag ville trösta direktören och sa spontant att jag skulle bygga Alma Löv museum.

Vi åkte hem till Värmland utan någon tanke på vad jag hade sagt. Men museumchefen hade tagit mig på orden. Tre veckor senare kom Ålands-tidningen med en stor rubrik. ”Alma Löv som inte var god nog att ge namn åt en gata på Åland, hon får ett museum i Selma Lagerlöfs Värmland.”

Står det i tidningen då är det sant och jag borde väl stå mitt kast. Så varför inte. Kom på idén att bygga ett glashus. Det skulle kunna bli ett Alma Löv Museum, ett ettårigt konstprojekt, sen skulle det bli mitt växthus. Sökte pengar från Stiftelsen för Framtidens Kultur och fick lite bidrag. Nu var det så att Stockholm skulle bli Europas Kulturhuvudstad och Sverige-profilen var att hela landet skulle delta. Tänkte att det inte skulle skada med några extra kronor. Sökte utan stora förhoppningar bidrag hos ett tiotal bidragsgivare, tänkte att eventuell någon idiot skulle kunna säga ja.

Till min stora skräck och förvåning sa alla ja. Vad göra nu, det lilla projektet bara växte. Istället för att uppföra en mindre konsthall, dyr att bygga och beroende av en massa besökare tänkte jag att med hjälp av en kollega bygga ett sextontal mindre paviljonger. Lätt att bygga, lätt att sköta, inget beroende av stora bidrag, inte beroende av en stor publik.

Ringde byggnadsnämnden som redan kunde komma på måndag. Det var fredag och jag hade bara ett par dagar på mig att designa paviljongerna. Det är nog bra att inte tänka för mycket, bara göra. Tänker man för mycket börjar man mixtra till och konstruera för mycket. Tanken var små paviljonger som inte skulle ge en känsla av instängdhet, högt i tak och bra ljusinsläpp.Någon paviljong skulle vara hög och smal, någon skulle bli en blandning mellan Värmlands museum och Moderna museets kupoler. Limmade ihop modellerna. Bjöd byggnadsnämnden och sedan grannar på prinsesstårta och alla sa ja. Bjöd min granne en krona kvadratmeter för en skogsdunge och en äng. Han skulle fundera, kom tillbaka samma kväll och tyckte att trettio öre kvadratmetern var nog.

Grävde ner elledningar i skogsdunge och på ängen, hittade ett åttiotal stabila betongsocklar som hämtades med traktorkärra  och efter ett år hårt arbete stod sexton paviljonger färdiga.

Insprängda mellan träd och buskar, ihopkopplade med stigar som våra hästar hade banat upp. Det blev allt från en skogsbarack, en plåtcontainer till den åtta meter höga Göteborgspaviljongen.

Det blev ett Low budget projekt. Jag jagade begagnade dörrar och fönster  och byggmaterial. Jag bjöd in konstnärer från tretton länder som fick var sin byggnad och när kulturhuvudstadsåret och alla projekt och även vi var slut, fanns paviljongerna kvar.

Det blev ett år till och ett till, totalt tretton år.

Att med minimala medel utan marknadsföring kunna utmana institutionerna, att kunna presentera angelägna projekt, gärna avvikande, konst på hög nationell, gärna internationell nivå var mitt mål. Etablerade nationella och internationella konstnärer visade verk sida vid sida med unga lovande konstnärer. När konstnärer kom till Almalöv för att installera sina verk blev det nästan happening-betonade dagar, i veckor. Två veckor bodde Konsthögskolestudenter från Münster i Tyskland med sin professor i ett tiotal tält uppställda inne i Paleis Oranjestraat, Alma lövs stora lada.

Det blev som en mindre by med en massa aktiviteter. I vårt stora skolhus bodde tolv av Islands främsta konstnärer med curator Halldor Brunolfsson och vi lagade mat i stora militärtält. Konststudenter från Konsthögskolan i Stockholm bodde en vecka i den fem meter höga Hollandpavilongen ombyggd med sex våningsängar i tre våningar. Finlandpaviljongen förvandlades till ett kök. Konstakademins studenter från Trondheim mötte Göteborgs filmhögskolestudenter och Valandstudenter som kom två år i rad. I samarbete med bla. Dramatiska Institutet genomfördes den årliga FFF, Fryken Fassbinder Festivalen med workshops och visningar.

Förutom konstinstallationer blev det seminarier om konst och vetenskap, workshops, ungdomsprojekt, performances. En professor i teoretisk fysik promoverade på Alma Löv. Flera hundra konstnärer har under Almas tretton år byggt upp och visat sina installationer i ett sextontal paviljonger och de tio salarna i Paleis Oranjestraat, en byggnad kom till efter fem års verksamhet. Även denna kom till av en slump. När Clemens Poelinger skrev om Alma i Svenska Dagbladet med rubrik ”Marc Broos Kung i eget Konstrike”, då var jag väl tvungen att ha ett Palats. Jag köpte traktens bredaste och längsta lada och byggde om den till ett tiotal salar, rum och teater, performancesal med ett sextontal rokokofåtöljer på en gradäng, plats för femtio besökare.

Vårt hus var under alla år proppat med sängar för konstnärer och vi bjöd på mat och logi. På kvällarna blev det samtal mellan yngre och etablerade konstnärer från olika länder och livliga diskussioner om livet, om våra hundar om konst och kärlek och ibland till och med om konst. Alma löv blev en tummelplats för det möjliga och omöjliga och för experiment. Bara Andy Warhol och glamouren fattades i vår lille egen Factory. Jag tänkte aldrig på publik och vad den eventuellt skulle förvänta sig, om man nu vet sånt. Vi ville ha högst möjliga kvalité, valde de konstnärer och den konst som jag själv trodde vi behövde ta del av. Välbehövlig näring på landet långt borta från konstmetropolen. Gärna det avvikande, det oväntade, om möjligt till och med sk. avantgarde, alla deltagande konstnärer fick egna paviljonger och full frihet. Det sågades hål i golv, nymålade väggar bara målades om och det revs och byggdes som konstnärerna ville.

Min mors motto som jag hade i tankarna var ”varför inte”. Inte genast komma med invändningar, hinder. Gör först, fråga sedan var konstprofessorns råd till konststudenter från Münster som jobbade två veckor på Alma. De byggde flottor, besökte överskottslager, kom hem med en massa föremål, tog mina material för att bygga verk.

Alma tog självmant utan uppdrag på sig ett ”kulturpolitiskt ansvar”. Gjorde sånt som institutioner gjorde, skulle göra. En politikernas uppgift är inte att förutse framtiden men att göra denna möjlig. Uppdraget är utveckling, förnyelse. Konstnärer trivdes och så gjorde vi. Stämningen var alltid på topp när verken installerades och när vi bodde ihop. När Dagens Nyheter skrev att manliga chefer väljer manliga konstnärer började jag nästan förskräckt räkna och det visade sig att över femtio procent utan att vi har tänkt på detta var kvinnliga konstnärer. Egentligen föga överraskande. Alma löv museum tänkte inte publik, tänkte inte målgrupper. Tänkte inte ungdom. Trots detta var besökares medelålder betydligt lägre än vad man är van vid på landet. Alma Löv attraherade tydligen många unga och en del tog tom sina föräldrar till Alma.

Tänkte på Sverige satsningar; ungdomsår, mångfaldsår etc. Vi införde som svar ett trasmattans år. Fast det blev bara en vecka. Publiken var ofta de konstkunniga men även de ovana kom, de gillade hundarna, kaffet, paviljongerna, dörrarna och stämningen, mottagandet och de vände inte ryggen till men många fick med sig lite konstbaciller, vårt hemliga vapen, blev smittade av det ofta inte så lättsmälta, tom sk avantgarde. Det avvikande, främmande, så välbehövligt framförallt på landet…

Det var Europarådet som granskade för bra många år sen Sveriges kulturpolitik. En av de kritiska synpunkter var att Sverige behöver fler konkurrerande konstcentrum, gärna på hög internationell nivå och dessa ska inte ligga i anslutning till storstäderna. Alma Löv blev kanske något av det efterfrågade. ”Medan de flesta museer ville vara ett ställe för andra är Alma Löv ett ställe för alla andra”, blev vår slogan.

Ingen tanke på publik och med low budget gjorde vi sånt som offentliga institutioner gör, borde göra. Landet är förknippat med tillbakablickande, arvet, det historiska men knappast med nyskapande som vi egentligen så väl behöver. Rädslan för det främmande, det avvikande är nog störst på landet.

Ländernas, regionernas största konkurrensmedel är kreativitet. Den superkreativa klassen är ett av landets bästa tillgångar enligt professor Richard Florida. Mer än åttio procent av de superkreativa bor i storstäder, där finns möjligheter. Borde vara en tankeställare för politiker på landet. Landet borde göra allt för att attrahera de sk superkreativa. Kreativ verksamhet smittar av sig.

Alma lockade konsthögskole-utbildade konstnärer samt en dramatiker från Göteborg, en av landets främsta komiker från Skåne samt några designers, formgivare på hög nivå. Dessa bor nu i Sunne. Det kan väl sägas att kommunen har varit ointresserad av Alma Lövs verksamhet.

De har en egen konstutställningsverksamhet, en plats för lokala konstnärer, amatörer, konst på ofta lägsta nivå. Kanske borde man fundera mer på var man lägger resurserna. Tyvärr finns ofta ingen konstkompetens i de små kommunerna.

Största intresse, bästa kritiken kom utifrån, såväl av media som den ofta vana publiken.

Utan marknadsföring kom publiken, mun-till-mun är nog den bästa metoden. Landets tongivande media kom och skrev, filmade och berömde. I DN var tipset att besöka Moderna Museet i Stockholm men varför inte det osannolika Alma Löv i Värmland.

När Dennis Dahlqvist gjorde ett inslag för Kulturnyheter varnade han för publiktillströmningen. Ett år frågade vi varje besökare var den kom ifrån. Det visade sig att de flesta kom från långt, utanför länsgränserna.

Efter tretton år blev publiktillströmningen så stor att Alma Löv stängdes, bla inför risken att Alma Löv skulle bli ett trivselställe, många anläggningarnas ”öde”, och jag riskerade att bli en trivseltomte. Något som inte passar mig. En konflikt med en vän och kollega gjorde att lusten försvann och utan lust ingen Alma. Och kanske var tretton år nog, det finns så mycket annat som jag ville göra och jag var väl lite trött på det administrativa och få det att gå runt. Detta årliga bidragssökande, ett jättearbete och denna osäkerhet. Tänk inför varje projekt ett trettiotal konstnärer, resor, ersättningar, mat, logi. Vad vi gjorde för en krona skulle i samhällsregi kosta tio kanske hundra gånger mer. Tänk om jag hade kunna få en hyfsad lön. Alla medel gick till konsten, konstnärer. Och i sista eller i första hand till publiken.

Tänk så mycket mer vi hade kunnat göra med lite mer samhällsstöd. Sveriges Louisiana, fast lite vassare. Kom att tänka på näringslivet i Tyskland som sammankallade ledningen för universitet. ”Vad ni levererar är anpasslingar, vad vi behöver är tankerebeller” Tänk tom näringslivet behöver rebeller. Hoppas att Alma Löv bla. gjorde att många av besökare, alla dessa skolklasser, såg sig själv och de andra, det andra med lite nyare, lite andra ögon. Kanske en och annan tankerebell väcktes till liv eller känner sig stärkt.

Alma Löv begravdes som en performance med biskop, begravningsentreprenör och en riktig kista. Dagen efter begravningen kunde jag inte låta bli grävde jag upp den billack lackerade kistan. Den ska jag ha när det är dags. Nu ligger Alma på lid de parade. På Alma finns nu även en begravningsplats och ett kolumbarium för konsten. All konst har inte ett evigt liv och det är nog bättre med en värdig död än ett långt och tråkigt liv. Varje år genomförs begravningsceromonier och konsten står i kö för en plats under en sten eller i en urna.

Birgitta Rubin på Dagens Nyheter hade efter nedläggningen en nyårsönskan i DN att Alma Löv skulle återuppstå. Efter ett besök i Berlin fick jag en idé. Besök på Bunkerns konsthall med Broos Sammlung kan man bara boka via internet. Nu skulle vi kunna styra verksamheten. Bara öppna när vi själva ville. Dagar och tider och samtidigt kunde vi begränsa antalet besökare. En toppenidé tyckte jag.

Nu efter tre års vila har Alma Löv återuppstått. Dotter Stella som studerade filosofi på universitetet i Amsterdam har tagit över. Hon har den behövliga kombinationen; kunskap, kompetens, energi och lust. Hon har involverat nyanlända i olika projekt, har byggt skaparverkstad, ordnar uppträdanden, föredrag, teater. Fast bokningsidé via internet har hon inte anammat. Tom öppet varje dag under ett par sommarmånader. Hon har letat upp fotokonstnärer bla i Ukraina inför årets projekt och har själv med hjälp byggt upp en tio meter hög kyrka, årets konstprojekt av Peter Johansson.

Hoppas att hon får allt det stöd hon förtjänar och inte tröttnar. Hon kommer att föra Alma till nya höjder och bredda och spetsa till verksamheten. Hoppas att kommunen, regionen och andra bidragsgivare tar vara på denna sk superkreativa person. De växer inte på träd. Alma Löv! vilken avkastning på olika plan, en lönsam investering i mänskligt kapital och allt detta runtomkring.

En vecka innan midsommar öppnar Stella alla Alma Lövs dörrar. En ny fas i Alma Lövs historia börjar. Alma , som betyder själ kan man inte ta död på.

Marc Broos är nederländsk-svensk installationskonstnär, skulptör, målare och grafiker. Tillsammans med sin fru Karin skapade han projektet Alma Löv 1998 i Smedsby i Värmland.

Hemsida: almalov.com
Kontakt: Stella Broos