2:a plats: Kaffe med mjölk av Jennie Danielsson

Text: Jennie Danielsson

Det var en liten virkad mössa. Randigt i olika grönt. Så irriterande i sin hemmagjordhet. Man ville inget hellre än att dra av den. Dra av den och förgöra den. Hon mindes hur hon stod och höll den över räcket vid branten bakom skolan. Släppte hon den där, skulle det bli skitsvårt att hämta den. Inte säkert att lilla Doris skulle våga. Fega Doris. Snoris. Snor-Doris.

Hur Doris kom springande efter. Hur Doris trodde att hon skulle kunna rädda sin mössa om hon bara sprang fort nog. Uppspärrade ögon, vidöppen mun: ”Gör det inte!”. Kristin väntade till sista sekunden innan hon släppte mössan och lät den falla och falla.

Av alla saker Kristin gjorde mot Doris under skolåren var det det snällaste.

Trettio år sedan nu. Men tiden hinner ifatt de rättänkande. Och nu stod Kristin utanför ett litet trähus en bit från stan. Arbetsfordon ute på den leriga tomten. Det skulle byggas till. Till, eller om eller nytt. Hur som helst, det hände grejer i Doris liv. Bra grejer. Hon hade först ringt och bett att få komma. Hon fick. Hon var väntad. Nu skulle hon göra det hon så länge tänkt.

Just som hon sträckte sig mot ringklockan öppnades dörren. Där stod Doris. Ingen tvekan om att det var hon. Samma ögon som drog lite neråt och fick henne att se en aning ledsen ut. Fast Kristin hade aldrig tänkt ledsen. Mesig och mjäkig, hade hon tänkt. Lipsill, hade hon tänkt.

”Kom in. Jag har satt på kaffe. Dricker du kaffe?”

”Tack, gärna. Håller ni på att bygga om?

”Nja, vi bygger till. Det ska bli en veranda på baksidan.”

Doris pekade med tummen över axeln.

”Vad härligt. Bor du här med…?”

”Man och två barn. Du då?”

”En dotter. Två år till sommaren.” Ett leende på det.

Kaffebryggaren gav ifrån sig ett kurr. Kristin lät blicken fara runt köket. Försökte hitta något att prata vardagligt och vänligt om. För att skjuta upp det hon kommit för att göra. Det hon förberett sig så inför.

Vi var barn, men inget kan ursäkta… Jag vill säga förlåt, men du behöver inte… Jag vill bara att du ska veta att… Är det något du vill få sagt till mig…

”Sätt dig i vardagsrummet, du, så kommer jag strax. Mjölk i kaffet?”

”Jaha, ja. Tack.”

Hon tog några steg mot vardagsrummet. Men, hon har ju alls inte mjölk i kaffet, varför sa hon så?

Hon vände tillbaka. Doris stod med ryggen till och ordnade med brickan. Doris. De där lite uppdragna axlarna. Hur hon, Kristin, hade slagit med en linjal på dem. Inte hårt. Men ändå. Ner med dem, sa jag, fattar du inte att du kan bli sån!

Nu hällde Doris upp kaffet. Nu hällde hon i mjölk. Nu hällde hon i –
suketter? Eller? Och nu rörde hon om noga. Kristin gick och satte sig i soffan.

Doris sträckte henne en mugg. (Suketter. Eller?)

För en kort stund såg Doris in i Kristins ögon. Rakt in. Höll fast. Sedan släppte hon.

”Vad var det du ville prata om – vänta, servetter!”

Doris for ut i köket igen. Och utan ett ögonblicks eftertanke, med båda händerna och i en enda, obruten rörelse, bytte Kristin ut deras kaffemuggar. Doris fick tillbaka den hon gett Kristin.

”Här.” Doris sträckte fram en servett till Kristin som tog en djup klunk av kaffet.

”Vad jobbar du med, förresten?” frågade Kristin.

”Jag är labb-assistent. På ett läkemedelsföretag. Men vad var det du ville prata om?”

Kristin kände ett sus i öronen. Sakerna som skulle bli sagda. Och de som skulle ta i hand efteråt. Kanske kramas. Det var det Kristin hade tänkt sig.
Doris tog upp kaffemuggen. Skulle Doris dö? Suset i öronen stod i vägen för orden som ville fram: Stopp! Ställ ner muggen!

Doris tog en klunk och hostade till.

”Nämen! Nu blev det fel. Du skulle haft detta. Jag har haft massa suketter i den andra, förstår du. Smakade det inte konstigt, tyckte du? Du ska få nytt, förlåt, vad klantigt. Vänta lite.”

Medan Doris var iväg efter nytt kaffe, reste sig Kristin sakta och gick ut i hallen, tog jackan och tryckte tyst ner handtaget.

I samma stund som Doris kom in med kaffet i vardagsrummet startade Kristin bilen.

 

Juryns motivering

Fina detaljer och elegant användning av läsarens förväntningar på en till ytan välkänd berättelse som nu får ett oväntat slut.