Kinky Friedman, Brian Molnar & Joe Cirotti
Bryggarsalen, Stockholm, fredag 29 april 2016
Dixie Chicks
Hovet, Stockholm, måndag 25 april 2016
Två sidor av Texas. Två sidor av samma mynt: countryns kraft att agera motvalls.
Å ena sidan en 71-årig man från Austin med cigarr och skabrösa skämt. Å den andra tre fagra Dallas-damer, födda tre decennier senare.
Kultfiguren Kinky Friedman spelar några rudimentära ackord och sjunger småhest för femtiotalet personer. Dixie Chicks firar ekvilibristiska triumfer och bjuder på proffsig show på stora Hovet – och drar folk trots att det gått tio år sedan senaste albumet.
Nu är det i och för sig långt ifrån lika proppfullt på Hovet som när Dixie Chicks var som hetast. I september 2003 möttes de av ett utsålt Annexet, och i mars 2014 blev det repris på Stockholm Waterfront. Skivpausen verkar ha kostat en del, även om medlemmarna varit verksamma på andra håll.
Kinky Friedman har hängt med sedan 1960-talet var gammalt, åkt med Bob Dylan på turnéäventyret The rolling thunder revue, blivit bästis och bundis med Willie Nelson och skrivit en mängd böcker. ”The Kinkster” är ju inte blott artist och låtskrivare – han är dessutom deckarförfattare, satiriker, provokatör, djurrättsaktivist samt cigarr- och tequila-fabrikant. Han har till och med ställt upp i guvernörsvalet i Texas.
Nu reser han runt och framför gamla kultklassiker med låtarna från färska albumet The loneliest man I ever met. På plattan varvar han eget material med sånger från Wille Nelson, Warren Zevon, Johnny Cash och – en av den här kvällens höjdpunkter: Tom Waits-balladen Christmas card from a hooker in Minneapolis. Friedman har till och med låttexten skriven på ett julkort som han håller upp och reciterar. Smart drag!
Mellansnacket är lika hejdlöst som vanligt, men flera av Kinky Friedmans stand up-rutiner faller tyvärr platt till marken i den glest besökta Bryggarsalen. Friedman – klädd i svart cowboyhatt och countryskjorta i samma färgskala – skojar bort det genom att skylla på att det måste ha blivit lost in translation och tar en tequilashot till.
Bäst är det när han överlåter gitarrspelandet till Joe Cirotti, kvällens musikaliska underbarn. Den andra gitarristen Brian Molnar kliver också upp på scen och stöttar ibland, precis som på nya skivan som han har producerat.
Brian Molnar och Joe Cirotti har också i uppgift att värma upp publiken i duoformat. Molnar i vit cowboyhatt och bruna cowboyboots sjunger de flesta numren, bland annat från cd-skivorna Feelin’ out of time (Avenue A Records, 2007) och Miss you (dito, 2010) som finns till försäljning ihop med Kinky-kepsar och annat som månglas ut för att hålla turnébussen i gång.
Det hade dock varit intressant att höra mer av Joe Cirotti – i mörk luva och osnörade vandringskängor – för han har en uttrycksfull röst och ett sällsamt sätt att få den akustiska gitarren att tala.
Att få instrumenten att tala är Dixie Chicks adelsmärke. Systrarna Martie Erwin Maguire på fiol och mandolin och Emily Erwin Robinson på banjo, dobro och gitarr får det att se lekande lätt ut då de trollar fram de där ömsom smekande lätta klangerna ömsom snabbt drillande melodierna. I mitten står Natalie Maines, trions stora muntliga kommunikatör, sångerska och gitarrist. Hon är ett självklart fokus och sjunger vackert, så vackert. Särskilt när systrarna Chicks stämmer in.
Om Kinky Friedman och Dixie Chicks är två sidor av samma mynt – de senare hamnade ju i blåsväder för sin kritik av president George W Bush – så har den här trion också två sidor i sin musik. Sidan de flesta känner till är den där storslaget svepande refränger för dem högt upp på topplistorna. Här accentueras de milsvida refrängerna av avancerade videobakgrunder – många flygåkningar över landskap blir det – och en bländande ljusshow. Men så finns där även den djupare rotade musikaliska sidan. Som när trion och medmusikanterna sätter sig längst framme vid scenkanten och kör i ett akustiskt tonläge. Då kommer bluegrassen och den traditionella countryn upp till ytan.
Båda sidorna har sina poänger, och jag märker att det faktiskt är många på Hovet som tänder till lite extra när det kraftfullt bankas på en trumma till vinande fiol och bananas banjo. Jag hade gärna sett ännu mer av den sidan, även om jag imponeras av den omärkliga glidningen tillbaka in i hitrefrängslandet.
Bredvid mig sjunger några damer yvigt och hjärtfullt med i Wide open spaces och de andra hitlåtarna. De dricker lågalkoholöl från Hovets korvkiosker och försöker ta sig ner på parkett. Gräsen är blåare där nere men rödrockarna stoppar dem vid gränskontrollen.
Dixie Chicks har med sig ett bergsäkert band: gitarr (gånger två), keyboards, bas och trummor. Herrarna finner sig alldeles oavsett vilket musikaliskt läge fronttrion än väljer.
En minst sagt imponerande show, på alla sätt och vis. Och då, kära läsare, har jag inte ens nämnt trions klädsel. Tre Chicks.
Timo Kangas