Hjälten ömsar skinn

Hjälten blev egentligen omodern redan på 1950-talet när historikern och samhällsdebattören Sven Ulric Palme riktade skoningslös kritik mot slentrianmässiga orgier i hjältedyrkan.

1800-talets socioekonomiska utveckling och liberala idéer banade väg för ohämmad individualism, menade Palme. Och ännu halvvägs in i 1900-talet stod sig hjältesagan väl mot realismen, med stadig efterfrågan på heroiska förebilder.

Idag är det inte Herakles, Siegfried eller Riddarna av Runda bordet som väcker störst beundran, utan den vanliga människan som över en natt vinner folkets kärlek. Livräddare, eldsjälar och medmänniskor (handplockade av en kändisjury) visas upp i direktsända tevegalor – som ett helt knippe morötter för den som tappat modet. På nyhetsplats upphöjs allt oftare rådigt handlande till hjältedåd. Så klickoptimeras smått som stort. Och inte bara på sportsidorna. Kanske behövs braskande rubriker så länge ett rop på hjälp kan klinga ohört i folksamlingar och fullsatta tunnelbanetåg?

Med jämna mellanrum vaknar opinionen för en civilkuragelag. Riksdagsmotioner med moralfilosofisk ansats förordar allmän skyldighet att hjälpa nödställda, och tillskriver människan två kritiska val: Antingen kan man visa civilkurage eller se bort (möjligen finns nu också ett tredje alternativ – att filma en snutt med mobilen). Men expertisen är tydlig. Lagen vore overksam och dras med juridiska komplikationer. Därtill har länder med motsvarande lagstiftning sett fler fallna hjältar, som dör i försöken att hjälpa, än människor som räddas till livet.

Alla hjältar lever förstås inte lika farligt. Superhjälten i slängkappa och trikå är numera i marknadens tjänst, med ädelt sinnelag och fri bindningstid. En gullig maskot räcker inte långt, här krävs övermänskliga krafter. Även konsumenten åtnjuter hjältestatus utan större risktagande. Medvetna produktval måste löna sig.

Historien visar att människan behöver sina hjältar. Vi skapar dem på löpande band, konstaterade Sven Ulric Palme. Modellen är mer eller mindre densamma: Mannen och solospelaren. Den enskilda insatsen har ett särskilt skimmer över sig medan samverkande krafter och strömningar tycks svårare att belysa. I vår tid anar vi ibland ljuset, trots mörka tongångar i debatten: Små glimtar av en folkrörelse för människor på flykt. Skallande talkörer mot våld och oförrätt. Då känns den ensamme hjälten ganska omodern.

Högstämda hjältesagor passar bäst som förströelse. Vad vi människor gör, och inte gör, är mer en fråga om anständighet. Bortom filosofins segdragna kamp mellan plikt och nytta. Och ofta utan både pukor och trumpeter.

Andreas Kittel är frilansjournalist.