Bobin i Blunderlandet

Alice i Spegellandet börjar till havs, där Alice är kapten över en skuta som jagas av pirater på äkta matinémanér. Efter ett stunt som taget ur Pirates of the Caribbean väntar man sig att hon skall vakna upp ur vad man sakta men säkert inser dessvärre inte är en dröm. Efter ytterligare en stund önskar man att man själv fick nåden att väckas och slippa denna mardröm.

Alice har vuxit upp och seglat över de sju haven, och kommer hem för en kortare visit innan nästa expedition. Väl hemma informeras hon om sin faders bortgång samt att skeppet på vilket hon är kapten skall säljas; hennes enda alternativ är att ge upp sina drömmar om äventyr och sadla om till sekreterare. Samma kväll hamnar hon än en gång i Underlandet, där Hattmakaren har blivit manodepressiv i tron om att hans familj skulle ha överlevt jabberwockeyns attack för många år sedan. I ett försök att muntra upp honom stjäl Alice kronosfären, ett objekt som låter en färdas i tiden, för att förhindra massakern på hattmakarens familj.

bild ur filmen

Alice i Spegellandet lider av samma brister som sin föregångare, i det att kopplingarna till Lewis Carrolls förlaga är få och vaga. Handlingen är som tagen ur en generisk Disneyfilm. Flera av karaktärerna har fått någon gimmick som inte tillför något annat än att öka den redan milsvida distansen till inspirationskällan (Hattmakaren är skotte, Marsharen är hyperaktiv…). I motsats till boken – som var nyskapande i det att den till skillnad från samtida barnböcker inte försökte vara sedelärande – tar man ofta tillfället i akt att tvångsmata åskådaren med moralkakor, oavsett hur motsägelsefulla de blir i sin kontext; efter ett par misslyckade tidsresor predikar Alice att man inte kan ändra det förflutna, trots att detta snarare beror på triviala misstag från hennes sida än något slags predestination.

Allt detta framstår som än mer tragiskt med tanke på att det redan finns en tolkning av Alice-böckerna som var som klippt och skuren för att filmatiseras av Tim Burton: år 2000 kom American McGee’s Alice, ett datorspel där en goth-aktig Alice beväpnad med en kökskniv slåss mot allehanda vidunder i ett Underland som förvandlats till mardrömslandskap. Spelet (och dess uppföljare) har dessutom musik som man skulle kunna ha svurit vore skriven av Danny Elfman, Burtons musikaliske vapendragare.

Det enda positiva med eländet är Helena Bonhams Carter skickliga skådespeleri, i rollen som Red Queen. Karaktären som sådan är ännu ett uttryck för hur man våldfört sig på två av världens bästa böcker (hon heter Red Queen, som i Spegellandet, men har mer gemensamt med Queen of Hearts, från Underlandet), men det är imponerande hur hon lyckas förbättra sin illa skrivna roll med överdriven gestik samt minimalistisk mimik; ena stunden viftar hon energiskt med hela kroppen, i nästa förmedlar hon djup besvikelse med en svag ryckning i en del av överläppen. Hon lyckas konststycket att koka ihop något behagligt av uteslutande dåliga ingredienser; synd bara att detsamma inte kan sägas om övriga inblandade.

Film: Alice i Spegellandet
Regissör: James Bobin
Manus: Linda Woolverton
Skådespelare: Johnny Depp, Mia Wasikowska, Helena Bonham Carter m.fl.
Premiär: 25 maj 2016

Bild: Helena Bonham Carter som Red Queen