Det gemensamma rummet – Samtal med Daniel Birnbaum

Daniel Birnbaum

Daniel Birnbaum är chef för Moderna Museet i Stockholm. Innan jag hunnit sätta mig ner vid bordet i hans tjänsterum visar han mig en nyproducerad katalog över ännu en utställning med Hilma af Klints målningar. Och innan jag har hunnit ställa min första fråga har han berättat det mesta om Hilma af Klint och hennes allt betydelsefullare plats i konsthistorien. Han talar med en kombination av anspråkslöshet, stort kunnande och intensiv energi.

Jag frågar hur det kommer sig att Moderna Museet engagerat sig så när det gäller Hilma af Klint, man producerade för några år sedan den största Hilma af Klint-utställningen någonsin och den har sedan visats runt om i världen.

En del vill reducera henne till en lite galen och esoterisk person. Det stämmer inte

– Vi har ju bara velat göra det här konstnärskapet känt och uppskattat och har lagt stora resurser i det.
Vi anställde två extra konservatorer för att ta hand om verken och vi lyckades övertyga en stor stiftelse här i Sverige att göra en rad olika forskningsseminarier som ägde rum här i Stockholm, på Lousiana, i Berlin och nu ska vi göra någonting i London. Det hela har fått en snöbollseffekt utan like, det skulle vara så synd om mål-ningarna efter denna världsturné, uppmärksamhet och artiklar i varenda dagstidning i hela Europa, ska behöva gå tillbaks till noll och flytta ner i en källare i Järna.
– Vem var hon, Hilma af Klint?
– En del vill reducera henne till en lite galen och esoterisk person. Det stämmer inte, hon tillhörde
den första generationen kvinnor som fick studera i Sverige. Hon hade en ateljé i Stockholm, mitt emot NK. Hon fick vara med i något som hette Den Baltiska Utställningen, i Malmö 1914, en stor utställning där även Kandinsky deltog. Hon valde att inte visa sina abstrakta verk, som hon började måla redan 1906. Som porträtt- och landskapsmålare var hon redan känd. Hon klöv hela sin produktion i det man kunde visa och det man på den tiden bara visade för sin närmaste krets. Hur som helst, jag är djupt inne i detta som du märker, men det kanske inte alls är det som vi ska prata om?
– Jag läste någonstans att du rekommenderade att de som förvaltar målningarna – hennes släkt och det Antroposofiska Sällskapet i Järna – borde skänka bort en del av hennes tavlor, så att er får möjlighet att se dem och förundras?
– Jag kan ju inte skänka bort andra människors målningar, men … om man tänker på en konstnär som Sergel, som jag uppfattar som en extremt bra konstnär, så var det inte bra för Sergel att han bara fanns här i svenska samlingar. Jag är helt ointresserad av konst marknadens aspekter på det här, vilket jag tror att också Hilma af Klint skulle ha varit. Jag menar bara att hennes konst ska få nå en publik, hur man löser det, det vet inte jag. Det är inte bra för konstnärskapet att det helt och hållet är knutet till en svensk kontext.
– Vad är det hon målar i sina abstrakta bilder?
– Kanske är hon inte helt och hållet abstrakt, men det här brottet med den vanliga konsten som man lärde sig på akademierna, detta snitt, att hon inte längre målade av världen eller människor, det är högst jämförbart med samma brott som mer berömda konstnärskollegor gjorde under samma tid, eller något år senare. Det är ju lite roligt att Hilma af Klint är igång några få år innan Kandinsky börjar tala om det abstrakta. Hennes konst är ibland väldigt ornamentalisk…

Läs hela artikeln i Balder

Mats Ahlberg

The post Det gemensamma rummet – Samtal med Daniel Birnbaum appeared first on Balder – frihet, jämlikhet och solidaritet.