Författaren och journalisten Pernilla Ericson skriver feministiska thrillers och brinner för systerskap. Hon är pocketaktuell med Jag ska hitta dig, uppföljaren till den hyllade debuten Spåren vi lämnar efter oss. På fritiden tränar Pernilla ruffie, där man bland annat lyfter sin träningspartner.
Bangs Orakel Pernilla Ericson är författare och journalist. Foto: Ola Axman
När kommer nazismen dö?
/vikk, trött på eländet
Pernilla: När hjältemodiga permobilburna tanters öronbedövande protest-tut en gång för alla har blåst in lite civilkurage i det här landet. Nazisternas blotta samlade närvaro på gator och torg utgör ett konkret hot mot specifika grupper i samhället. Lagstiftningen måste ses över för att begränsa den här rörelsens framfart. Nu är det nog.
Hur skulle du förklara vad döden är för barn i förskoleåldern med hänsyn till deras ålder och förståelse?
/Mom squad mama
Pernilla: Som den bokmal jag är föreslår jag barnböcker där ämnet döden finns med. Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta för de lite äldre, Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson för de yngre och Min syster är en ängel av Ulf Stark och Anna Höglund för de mittemellan. Läs med barnen och sen pratar ni om det, med böckerna som utgångspunkt, att livet en gång tar slut. Och så svarar du så enkelt och pedagogiskt du kan.
Hur lyfter man bort män som står i vägen på ett ergonomiskt sätt? Menar alltså bokstavligt talat. /Anonym på redaktionen
Pernilla: Ställ dig axelbrett isär med fötterna, böj på knäna och slå armarna om mannens midja. Håll blicken uppåt, då får du automatiskt rakare rygg. Lyft med benen. Sätt ner mannen mjukt på en plats där han inte är i vägen för din löneutveckling.
Det är viktigt att vi säger ifrån när manliga bekanta går över en gräns. Men sen? Jag vill göra slut, men om vi lämnar sexistiska män åt varandra riskerar problemet att växa. Vad tycker du? Har vi män ett fostrande ansvar i att hålla ”problemmän” nära oss även efter att de konfronterats? /Peder
Pernilla: En viktig och jättesvår fråga, Peder. För visst finns det en poäng med att gneta på och försöka dra ut sexisterna ur deras unkna bubbla. Men helt ärligt, visst skulle du dö en smula inombords varje gång du tog en öl med en ”problemman”? De är som Dödsätare i Harry Potter-böckerna, själen skrumpnar ihop och försvinner av att behöva lyssna på den där hö-hö-iga skiten. Jag tror att det främst handlar om att sätta ner foten med ett ultimatum. ”Lyssna på dig själv. Hör du vad du säger? Snacka inte om kvinnor så där. Och vet du vad, om du inte skärper till dig med det här grisiga beteendet så har jag ingen lust att hänga med dig. Så ta dig en funderare. Vill du verkligen vara någon som andra inte pallar att lyssna på?” Sen får dödsätaren lämnas åt att tänka över läget. Antingen tar han chanson och blir en bättre snubbe. Eller så dumpar du.
Har du nån gång blivit så trött på en karaktär så att du vill döda den? Vad skulle vara det perfekta mordet? /Nadia
Pernilla: Min huvudkaraktär, polisen Liv Kaspi, är så envis att jag ibland vill putta ner henne i en vulkan och se henne försvinna som en puff rök i lavan. Det är som att hon käftar med mig från boksidorna. Men jag skulle genast dyka efter och hala upp henne, för hon är mig så kär. Och det perfekta mordet borde ju vara något som synbart ser ut att ha helt naturliga orsaker. Ett gift som inte går att spåra och som ger symtom av en hjärtinfarkt. Ett stort isblock som helt lägligt trillar ner från en husfasad – därför att du sköt på det med en kula av is från långt håll. Och allt bara smälter och inga bevis finns kvar. Eld är också användbart, om man får det att se ut som att branden startas genom elfel.
Vilken typ av feministiskt självförsvar är bäst? Mentalt, fysiskt, en kombo? /Femfighter supreme
Pernilla: Det finns ju en massa självförsvar som kan hjälpa dig att ta dig ur strypgrepp, avvärja knivangrepp och så vidare. Att bli stark och kunna slåss kan ju om inte annat vara toppen för självförtroendet. Men det bästa feministiska självförsvaret är jämställdhetsarbete i skolorna, där föräldrar tidigt måste bli delaktiga. Det bästa försvaret mot patriarkalt förtryck är att pojkar och flickor tidigt blir medvetna om det här problemet och får verktyg för att hantera det.
Vad säger man till vänner som förlorat någon som star dem nära? Allt jag kan komma på är ”beklagar sorgen”, men det känns så platt? /Hala
Pernilla: Åh Hala, jag förstår precis vad du menar, alla ord känns så futtiga i det läget. Men grejen med sorg är att allt funkar utom tystnad. Att visa att man bryr sig är perfekt, strunt i hur du säger det. Ibland är en kram precis lika bra som ord. Eller att bara säga ”Jag är så jävla ledsen för din skull, kan jag hjälpa dig på något sätt?” Ibland är det bästa att gå över med gratäng i en bunke och låta personen gråta på din axel. Visa att du bryr dig. Då gör du rätt.
Jag har funderat på det här med ”död åt alla män”. Klart man känner så ibland, men jag insåg att det inte är praktiskt genomförbart. Vad skulle vi göra sen? Det blir ju jättemycket lik att göra sig av med, var lägger vi dem? /Praktisk feminazgül
Pernilla: Jag skrattade så mycket åt detta att kaffet kom upp i näsan (och ja, det är lätt att känna sig uppgiven ibland). Rent teoretiskt tror jag på något slags lavabad där man kan skjutsa ner dem, likt en hög Terminator 2 robotar med tummen I vädret. Men jag tänker nog att vi ändå låter bli.
Har du något önskemål om nästa nummers Orakel, eller en fråga du skulle vilja skicka redan nu? Hör av dig till oss på tips@bang.se eller via Bangs sociala medier!
Den här texten publicerades tidigare i Bang 4/2017 med tema döden. Läs mer om numret här!
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik. Prenumerera på Bang redan idag!