Att kunna flyga utan vingar

■ Vi kan ju börja från början. Du föddes i Lewisham i London…

–Ja, jag föddes i sydöstra London 1964 och är uppvuxen i East End. Mina föräldrar migrerade från Guyana i Sydamerika runt Windrush-tiden. De tillhörde generationen som älskade England och verkade acceptera dess koloniala förflutna.

–Min mamma dog av cancer 1999 och sedan dog min pappa tre år senare. Jag tror att psykisk ohälsa också hade en stor roll i min mammas tidiga bortgång. Stressen över att bo i England på den tiden, det var verkligen tufft. Vi var en fattig arbetarklassfamilj. Ibland hade vi inte mat och inga glas i fönstren. Min mamma var en stolt kvinna och det gjorde ont att se sin familj under de förhållandena.

–Skolan var viktig för mig. Lärarna såg mig, såg att jag kunde skriva och skådespela, och uppmuntrade mig. Jag skrev och publicerade poesi redan som 13–14-åring. Jag hade teaterworkshops i mammas garage med grannbarnen. Vi klädde ut oss och uppträdde. De tidigaste minnen jag har av mig själv är när jag skrev berättelser och gjorde böcker, eller byggde hus och grottor som scenografi. Alla barn gör det, men jag gjorde det på en intensiv nivå. Mitt första möte med konst var genom fantasin, förmågan att vara något utöver sig själv. Att kunna flyga utan vingar.

–Ibland som ung kunde jag känna skam över min svarthet, min afrikanskhet. Jag fick det inte hemifrån – det fanns en stark svart grupptillhörighet där jag växte upp, ett community – utan det kom till på grund av rasismen i England. På något sätt lyckades jag ta mig igenom det, och det var framför allt genom konsten.

–Som konstnär försöker jag alltid se hur mitt förflutna påverkar det jag gör. Sättet jag kan återskapa mig själv är genom konsten. Alla säger att du inte kan flyga som svart konstnär, men samtidigt får du inte heller misslyckas. Jag kan misslyckas. Jag har rätt att misslyckas. Att tro på sig själv och inte bara lyssna på vad andra säger kan vara till hjälp ibland. Folk kommer att säga: ”Är du säker på det där? Det är ju jättesvårt!” Att det är jättesvårt är det som får igång mig. Det är då jag verkligen lever.

 

■ Hur skiljer det sig att vara svart i Sverige jämfört med England?

–Jag kom runt Lasermannen-tiden. Jag blev chockad när jag kom till Sverige, jag trodde att det skulle vara annorlunda. Sverige har ett rykte om sig att vara demokratiskt och upplyst. Vi gör inte saker bättre i England, men annorlunda. Det var jag van vid. I England lär vi oss den hårda vägen, genom vår hemska koloniala historia, och använder det för att skapa förändring. Medvetenheten om och erkännandet av vårt förflutna har tvingat oss att se på vilka vi är.

– I Sverige har vi en bredd i journalistik, media, forskning och skolor, och rasism diskuteras ofta, men hur ser det ut i praktiken? Jag ser att Sverige pratar mycket om jämställdhet, starka kvinnor och rättigheter för barnen. Men Sverige har inte ens erkänt sin del i kolonialismen – till exempel den samiska historien och slavslottet i Afrika – eller den rasistiska struktur som finns i vissa utbildningar, på många skolor, hos polisen och inom rasistiska grupper i landet. Människor blir inte utbildade om Sveriges koloniala historia. Jag har aldrig varit så förvirrad av ordet ”demokrati” som i Sverige.

–Redan när jag kom till Sverige fanns det en stark community i den afrikanska diasporan med Graham Tainton, Astrid Assefa, Maria Salah, Fransesca Quartey, Richard Sseruwagi, Lamine Dieng och många fler som inspirerade mig. Jag funderade mycket på hur afrosvenskar överlever här. Barn, föräldrar och lärare blir inte utbildade om sin koloniala historia.

– Idag, i olika sociala sammanhang och länder, så finns till exempel fortfarande blackface, alltså svartmålade ansikten och afroperuker med en hånfull underton. Det argumenteras fortfarande om n-ordet och chokladbollar. Men efter all denna tid och allt mitt arbete i Sverige, så vägrar jag acceptera detta – jag säger nej!

 

■ Den perfekta beskrivningen av dig är ju ”renässanskvinna”, någon som bemästrat mer än en färdighet.

–Ganska intressant begrepp, renässanskvinna. Att förstå det förflutna och se till framtiden, hur det kan bli. Lite elegant. Jag gillar det.

 

■ Känner du press på att konstant vara aktiv?

–Jag vet att jag inte bär lasten själv, en av mig är tio andra. Det jag gör är en del – nu blir jag intervjuad av en annan svart kvinna! Jag har detta och jag vill dela med mig. Känner jag press? Nej, inte på det sättet. Sömnbrist, visst, men folk runt mig hjälper mig att hålla fokus. Ju mer jag jobbar desto mer inser jag att jag inte gör det själv. Det finns människor överallt och vi alla bär en del av berättelsen.

 

■ Du är på turné nu med din one-woman-show ”Nina – A Story About Me and Nina Simone”.

–Ja, vi kommer göra en dokumentär om det. Vi turnerar just nu i Storbritannien och Irland och har börjat diskutera om att åka till L.A. Jag släpper ut min ilska när jag gör Nina. Släpper ut det på scen tillsammans med kärlek och glädje. Stoltheten över min svarthet växer varje dag.

 

■ Vad kan du berätta om pjäsen ”Svart kvinna”, som har premiär våren 2019?

–Jag är väldigt upprymd! Fanna [Ndow Norrby, reds. anm.] har gjort ett grymt jobb. Det handlar om fyra kvinnor och är så klockrent och rätt i tiden. Platserna, nyanserna, förvecklingarna. Rasismens membran. Pjäsen undersöker detta genom afrosvenska kvinnors blick: Doreen Ndagire, Amanda Quartey, Soli Myhrman och Segal Kadija Mohamed. Det är både roligt och smärtsamt att höra dessa berättelser.

 

■ Hur hittar du tid att göra allt?

–Jag är ett hologram. Skämtar! Jag hittar tiden för att jag har många människor runt mig som bryr sig och är upprymda över det jag gör. En grym partner, söner som är i den åldern att de förstår och vet att när jag är borta så gör jag Nina. Det betyder mycket för mig. Det är därför jag kan göra det jag gör, för deras framtid.

–Jag blir trött och rädd, men jag önskar aldrig att jag inte gjorde det jag gör. Renässans, som du nämnde innan, betyder att gå tillbaka igen och igen. Det för oss samman. Vi möter varandra och det är modigt.

 

■ Du har ju fått ett nytt jobb på Stockholms dramatiska högskola!

–Jag är prefekt, det är helt sjukt! Välkomnandet var väldigt rörande. Det är mycket att göra, men om ett år kommer det vara helt otroligt.

 

■ Du är väl den första svarta personen som har tjänsten som prefekt för StDh:s utbildning för skådespeleri och mim?

–Också första kvinnan! Första kvinnan och första svarta personen. Jag tog jobbet för jag visste att jag kunde göra en skillnad på grundnivå. Infektera, inspirera, provocera och sprida idéer för ett bättre kulturliv. Ett mer inkluderande liv och ett bättre samhälle. Det är ett stort ansvar. Jag bygger för nästa generation och en dag kommer det inte vara konstigt.

 

■ Hur känns det att vara först?

–Jag är glad och nervös över att jag är den första. De ser mig när de kommer in i byggnaden. Folk är entusiastiska över att jag är där – studenter, kollegor. De vet att det kommer vara annorlunda när jag är där. Korridorerna ändras redan; Ellen [Nyman, reds. anm.] och Hawa [Sanneh, reds. anm.] är redan där, bland andra. Jag är väldigt tacksam för det. Det finns mycket jobb att göra och alla är up for it. Förändring kommer att ske och vi kommer att finnas för att se till att det händer. Vi kan göra mer, vi måste göra mer.

 

■ Vad är dina planer och förhoppningar för framtiden?

– I november öppnas National Black Theatre of Sweden i Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby. Jag är teaterns artistic architect. På teatern kommer vi bygga på Kudzai Chimbairas arv till unga afrosvenska konstnärer. Jag jobbar också på en dokumentär om min pjäs ”Nina – A Story About Me and Nina Simone” med Lamin Jamada.

–Som ny prefekt tänker jag mycket på vad för utbildning jag vill skapa för framtiden. Högskolan är en av de mest kraftfulla plattformarna i världen.

–Jag vill fortsätta samarbeta med människor, lyfta svarta röster när jag kan och andra minoriteters röster om det behövs. Ge utrymme och se till att mina söner vet att när jag är borta är det för att jag vill förändra. Se till att renässansen fortsätter ske. Skapa traditioner, omvärdera befintliga traditioner så att de blir bättre, mer glänsande och rika. Att omfamna vårt afrikanska arv, vår svarthet. Det är det som kommer att ta oss hem.

Den här texten publicerades i Bang 4/2018 med tema Tidspressen.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang!