Av Mark S. Weiner
Om politik och kultur i globaliseringens tid.
När historiker om femtio år ska skildra valet i USA år 2016, tror jag de kommer att börja med primärvalen, alltså de val där de två partierna vaskar fram sina kandidater till både kongressen och presidentposten. I sin primärvalskampanj använde Trump sitt rykte som framgångsrik affärsman för att övertyga de politiskt aktiva republikanerna. De som röstar i primärvalen är de mest engagerade väljarna, och under de senaste årtiondena har många republikaner börjat ogilla de traditionella och tämligen passiva yrkespolitikerna i partiets ledning – ett missnöje som fördjupades av finanskrisen 2008 och av ständigt fortsatta krig i Afghanistan och Irak. I kongressvalet 2010 gjorde en högerfraktion inom partiet, den så kallade Tea Partyrörelsen, uppror mot partiledningen och vann många mandat i kongressen. Som utomstående kandidat gjorde Trump därför vad som i affärslivet kallas fientligt övertagande med hjälp av de mest aktivistiska ”aktieägarna”, och lyckades driva bort den gamla partiledningen. Det han erbjöd var ett program med skärpt gränskontroll och begränsad invandring; en hård nativistisk och rasistisk retorik, särskilt om latinamerikaner och muslimer; ekonomisk konfrontation med Kina; protektionism och skydd för inhemska industrier som inte hängt med i den tekniska utvecklingen; skepsis mot militära åtaganden utomlands; samt en bufflig personlig stil vars attraktivitet bland väljarna växte i takt med att etablissemanget fördömde den.
Under valkampanjen hösten 2016 kom många republikanska väljare fram till att partiet under Trumps ledning motsvarade deras åsikter bättre än vad det demokratiska partiet gjorde. Och i viktiga avseenden var det helt riktigt, till exempel rörande skatter, avregleringar, religionsfrihet, abort, sexualpolitik och utnämningar av höga domare. Dessa väljare bedömde att vinsterna med Trump mer än uppvägde hans personliga brister, medan andra republikaner trodde att Trump skulle förändras när han väl hade tillträtt som president. Efter ett tag ställde sig sålunda de flesta republikaner bakom sin nya ledare.
FYRA TYPER AV TRUMPVÄLJARE
Trumpväljarna sönderfaller i fyra breda typer. Om USA haft ett parlamentariskt system skulle förmodligen var och en av dessa ha utgjort ett eget parti. Omkring trettio procent är ekonomiskt konservativa och moraliskt traditionella. De motsätter sig skattehöjningar och regleringar av affärslivet, och de är skeptiska mot invandring, särskilt olaglig sådan. Dessa väljares inställning till rasfrågor skiljer sig inte märkbart från icke-Trumpväljare. Ur svenskt perspektiv är de en blandning av Moderaterna och Kristdemokraterna, särskilt de senare.
Tjugofem procent av Trumpväljarna är ekonomiska och sociala libertarianer. De är en högutbildad och välinformerad grupp, ganska liberal i frågor om invandring och ras. De påminner om Liberalerna i Sverige. För det tredje är tjugo procent ekonomiskt progressiva etnonationalister, som liknar Sverigedemokraterna. För denna generellt sett lågutbildade grupp var Trumps upprepade hänvisningar till rasoro särskilt viktiga. Intressant nog var hälften av denna grupp positiv till Hillary Clinton år 2012.
Slutligen utgörs cirka tjugo procent av antielitpersoner, en måttligt utbildad grupp av väljare som inte är fullt så invandringsfientlig som etnonationalisterna, men som tillsammans med dem tror att det politiska och ekonomiska systemet är riggat emot dem. De har det svårt ekonomiskt, socialt, fysiskt och psykiskt. Många av dem var tidigare positiva till Hillary Clinton, och många har också varit demokrater. De var centrala för Trumps seger: vita, manliga arbetare och antielitpersoner i viktiga delstater i Mellanvästern.
Demokratiska partiet nominerade å sin sida en kandidat, tidigare utrikesministern Hillary Clinton, som hade omfattande kunskap, hög utbildning och lång erfarenhet men som var misstrodd av många – och som under kampanjens gång kom att bli alltmer ifrågasatt av republikanska väljare som en gång varit positiva till henne. Trump var mycket effektiv på att skapa denna misstro, särskilt genom sociala medier, liksom även Clintons motståndare till vänster, senatorn Bernie Sanders. De fick hjälp av en FBI-undersökning av hennes olyckliga e-posthantering, och i sinom tid får vi kanske veta mer om vilken roll som spelades av ryska dataintrång och informationsangrepp. Men Clinton var också – precis som Al Gore år 2000 och i motsats till Barack Obama år 2008 – en slående ineffektiv kampanjare.
Samtidigt byggde demokraternas valstrategi på att republikanska kvinnor skulle komma fram till att Trumps personliga attityder och beteende mot kvinnor var viktigare för dem än hans politik om invandring, tullar, abort, försvar och utländska krig. Demokraterna räknade dessutom med att valdeltagandet bland afroamerikaner skulle vara nästan lika högt som när dessa röstade för president Obama. Ingen av dessa förväntningar inträffade dock. Inte heller spelade det någon roll att några framstående republikanska ledare, som John McCain och Mitt Romney, uttalade sig djupt kritiskt om Trump.
En sista viktig faktor är att nationella val i USA inte är organiserade så att alla väljare har samma inflytande. Presidenten väljs av femtio delstater, där de som bor i folkrika delstater har en något lägre inverkan på slutresultatet. (Det är samma situation som vid val till EU-parlamentet. Det krävs dubbelt så många tyska röster som svenska för att få en plats där.)
Är då ”trumpismen” en politisk-ideologisk rörelse som kommer att fortleva sedan Trump lämnat sitt ämbete? Trumpismen började som en strategi inom det republikanska partiet, vilken gjorde det möjligt att vinna en nationell majoritet och hålla partiet samman. Men nu har strategin börjat ändra partiet självt.
Globaliseringen, de tekniska förändringarna och liberaliseringen av internationella marknader har skapat stora ekonomiska framsteg i världen, men även allvarliga problem. I många västländer har vissa grupper av människor hamnat på efterkälken vad avser utbildning, jobb och inkomster. Det har uppstått en internationellt orienterad övre medelklass med betydande lojalitet mot ett världssystem och minskad lojalitet mot sina hemländer. Människor i den här klassen har mer gemensamt med varandra i livsstil och åsikter än med tillbakasatta människor i sina egna länder. Denna sistnämnda grupp har alltså inte gynnats av globaliseringen, utan drabbats av den. Detta tillstånd öppnar stora möjligheter för politiska populister, som också har gjort betydande vinster över hela världen, från Brasilien till Indien till Ungern, och 2016 i USA och 2018 i Sverige.
LÅGT OCH HÖGT
Populister både till vänster och till höger tenderar att placera sig på likartat sätt – ”lågt” snarare än ”högt” – på tre sociopolitiska områden. Det första området är politiska kandidaters personliga stil. Den kan å ena sidan vara grov, varm och ohämmad (låg) och i den andra extremen korrekt, distanserad och sublim (hög). Populistiska kandidater använder den låga stilen som ett instrument för politisk mobilisering. Donald Trump tillhör visserligen en ekonomisk överklass, men hans smak och maner anses allmänt vara grova, vilket främjar väljarnas identifikation med honom.
Det andra området avser geografisk anknytning. Den sträcker sig från en nationalistisk eller nativistisk ”låg” orientering, med stark lokal koppling, till en kosmopolitisk eller globalistisk ”hög” inställning, där lojaliteterna är mångnationella. Trump bär starka kulturella och språkliga markörer från ett grannskap i New York City, Queens. I inrikespolitiken fokuserar han på skydd för traditionell industri. Och i utrikespolitiken gäller America First. I andra änden av skalan finns kosmopoliter vars identitet spiller över nationsgränserna eller riktas mot abstrakta principer. De är ”världsmedborgare”.
De tredje och sista populistiska området är strukturen för politiskt beslutsfattande. I den ena änden finns det ”låga” personalistiska och antiinstitutionella beslutsfattandet (”bara jag kan fixa det”). Sådana beslutsfattare avskyr den komplicerade rättsliga strukturen i liberala demokratier som sätter gränser för den verkställande makten och för majoritetsstyre, exempelvis genom höga domstolar. I andra änden finns ”hög” byråkratisk formalism, som fördelar makten över en rad olika statliga institutioner. Detta ger många fördelar – bland dem förutsägbarhet och öppenhet – men kan också skapa djupa problem för demokratin genom att dölja var det politiska ansvaret egentligen ligger (ett av EU:s större problem). Den låga varianten på alla de tre nämnda områdena har någonting gemensamt: den handlar om stor närhet och hög hastighet.
Men är trumpismen något ännu mer? Om den fortlever efter Trumps avgång, kommer den då att skilja sig filosofiskt från västvärldens liberal-demokratiska tradition? I skrifter från intellektuella Trumpanhängare, liksom i presidentens personliga politiska poserande och retorik, börjar trumpismen framträda som en antiliberal ideologi. Den erinrar i påfallande grad om 1900-talets mest signifikanta kritik av det moderna liberala samhället: arbeten som skrevs av den tyske juridiske teoretikern Carl Schmitt (1888–1985). Schmitt var en framstående juridisk rådgivare till nazisterna – det är det han är mest känd för – men mer angeläget här är att hans kritik av liberalismen återspeglas i alla viktiga varianter av antiliberalt tänkande i dag, även hos uttalat antifascistiska grupper av vänsterradikaler. Avgörande är att Schmitts kritik av liberalismen föreslår lösningar på de problem som globaliseringen orsakar – problem som liberalismen länge men fruktlöst har kämpat för att besvara.
Här följer Schmitts grundläggande argument. Enligt den vanliga liberala världsbilden uppstår ett politiskt samhälle när människor med skilda intressen ingår ett socialt kontrakt därför att de inser att de har mycket gemensamt som är värt att försvara. På grundval av detta skiljer folket i ett samhälle mellan ”vänner” och ”fiender”. Ett politiskt sammanhang skapas sålunda genom en känsla av gemensam identitet och gemensamma hot. Schmitt anser att det är en kvasiteologisk plikt och en del av vad det innebär att vara människa att dra denna gränslinje mellan vän och fiende. Utan den skulle det verkliga politiska livet förtvina, och den mänskliga existensen skulle reduceras till privat hedonism: strävan efter personlig lycka – en kritik som ofta riktas mot kosmopolitismens kultur. Schmitts världsbild i detta avseende kan uttryckas i teologiskt positiva termer, som en politik baserad på kärlek.
Två konsekvenser växer fram ur den här uppfattningen om politik, och tillsammans kopplar de samman president Trumps inrikes- och utrikespolitik. För det första, för Schmitt innebär en gemenskaps förmåga att göra skillnad på vänner och fiender inte någon begreppsmässig eller institutionell återhållsamhet. Framför allt kan skillnaden inte grundas på andra områden av mänskliga värden, såsom moral, estetik eller ekonomi. Detta är en princip som liberaler i dag bryter mot regelbundet. De söker till exempel att kringskära national suveränitet inom allmänt tillämpliga rättsliga normer som respekt för människovärdet, till exempel genom institutioner som Förenta nationerna.
Schmitt ser sådana liberala projekt inte bara som naiva, utan också som recept på socialt kaos hemma och obehindrat imperialistiskt våld utomlands. På den inrikes nivån, argumenterar han, när liberaler predikar distinktionen mellan vänner och fiender byggt på ideal från andra värdedomäner, så undergräver de staten genom att fördunkla sin gemenskaps egen självförståelse. Vilka är vi om vår stat har grundläggande ansvar för alla? Sådan osäkerhet eroderar det som president Trump har varnat för som västs öde och beskrivit som ett samhälles ”vilja att överleva”. Staten blir sårbar gentemot privata intressegrupper som vill ta över och missbruka den, eftersom dess väsentliga uppgifter och åtaganden blir oklara. Ett parallellt problem finns på det internationella planet. Enligt Schmitts uppfattning ökar möjligheten till totalt krig på grund av de liberala ansträngningarna att begränsa national suveränitet inom universalistiska lagliga och moraliska kriterier. Genom att moralisera konflikten blir liberaler ovilliga att idka byteshandel med sina motståndare för att begränsa krigets räckvidd. De omvandlar ”konventionella” fiender till ”absoluta” fiender, mot vilka striderna aldrig kan upphöra beroende på att dessa har moraliserats. Det var därför kalla kriget var en verkligt civilisationsstrid. Liberaler söker också att omvandla andra samhällen till sin egen avbild – de bygger ju sin politiska identitet på universalistiska kriterier. President Trump driver således samma linje som Schmitt när han insisterar att det amerikanska målet i Afghanistan och Mellanöstern bör vara ”att döda terrorister”, inte ”att bygga nationer”. Både schmittianism och trumpism innehåller i detta avseende en genuin och slående normativ pluralism.
TERRITORIALISERING
Den andra viktiga följden av Schmitts uppfattning om politik är att staten som bärare av ett folks suveränitet måste skapa tydliga territoriella gränser som motsvarar distinktionen vän–fiende. Om en stats territorium inte avspeglar den skillnaden, blir identiteten hos det politiska samhället oklar. Denna process speglar rumsligt den förvirring som resulterar när liberaler försöker begränsa statens begreppsliga suveränitet. Följaktligen var huvudpunkten i Trumps kampanj hans löfte att bygga en ”stor mur” längs gränsen mellan Förenta staterna och Mexiko. I någon mån är detta löfte ett seriöst politiskt förslag, men det är också en symbol, vilket tydliggörs av murens enorma kostnad, dess oändamålsenlighet och den uppenbara bristen på motivering utifrån en målorienterad policy. Och som symbol är muren djupt schmittiansk, på två sätt. För det första att ett samhälles politiska åtaganden ska vara fysiskt avläsbara. Faktum är att Schmitt själv en gång uttalade att det politiska samhällets normativa ordning ”kan beskrivas som en mur”. För det andra uttrycker muren den schmittianska uppfattningen att enbart genom en tydlig gränsdragning mellan vän och fiende kan en stat åta sig ömsesidigt stöd och solidaritet. Som Trumps rådgivare Stephen Miller har uttryckt det, nästan ofattbart ur liberal synvinkel: ”Vi ska bygga den där muren, och vi ska bygga den av kärlek”. Slagordet ”Bygg muren!”, som hörs vid Trumps stora framträdanden, sker inte bara i en anda av främlingsfientlighet och etnocentrism, utan också – vilket liberaler måste ta till sig – med god humor och med erinran om goda tider, med en blinkning inte bara mot fienden, utan också mot vännen.
Även Schmitts syn på förhållandet mellan politik och geografi har trumpska paralleller. Liksom Trump förkastar Schmitt en global ordning som upprätthålls genom internationella institutioner som Förenta nationerna. I sådana institutioners strävan att begränsa sina medlemmars förmåga att starta krig, hävdar han, försöker de ”att omvandla världen till … en global Rechtsstaat” – ett ideal lika andligt oönskat som praktiskt omöjligt. I stället, argumenterar han, skulle fred och stabilitet bättre tjänas av en internationell ordning av suveräna stater som definierades av deras engagemang för ”det politiska” och dess territorialisering. I Schmitts vision om en hållbar och verkligt pluralistisk världsordning mäter stora nationer ut zoner av geografiskt inflytande och visar varandra ömsesidig respekt över dessa fysiska gränser. Nationer som är starka nog att genomdriva sin egen inre politiska homogenitet måste alliera sig med varandra mot nationer som undergräver territorialiseringen av distinktionen vän–fiende. Med denna logik är det inte Ryssland som är Amerikas sanna fiende, utan islamisk extremism och global liberal kosmopolitism. I själva verket kan Ryssland vara en viktig allierad mot båda dessa. Detta kan vara särskilt oroande här i det demilitariserade Sverige mot bakgrund av det ryska hotet mot de baltiska staterna. Jag tänker på president Jeltsins vädjan till president Clinton i Istanbul 1999: ”Ge Europa till Ryssland” och låt Ryssland tillhandahålla europeisk säkerhet! Det yttersta bekymret i detta avseende vore om en schmittiansk syn på internationell ordning skulle komma att omfamnas av amerikanska väljare i takt med att de blir alltmer frustrerade över bristen på europeisk försvarsförmåga och över långvariga antiamerikanska attityder.
Trump vann alltså presidentvalet i USA år 2016 genom att knyta an till det minskande förtroendet för regeringen och för ”Washington” bland ekonomiskt utsatta anti-eliter i Mellanvästern, genom att utnyttja populistiska ”låga” argument som låg i linje med nativistiska åsikter, samt genom en agenda som överensstämmer med en schmittiansk vision av förhållandet mellan människor, politik och geografi. Uttryckt på annat sätt: demokraterna förlorade valet 2016 eftersom de glömde bort var de bor; ett misstag som inte görs av de populistiska rörelser som nu har framgång över hela världen. Om liberaler ska kunna försvara sina åsikter i den globaliserade eran, tror jag att man måste skapa en robust men allomfattande ”känsla av medborgerlig plats” som parallell till den geografiska platsens känsla och som en fast punkt i en instabil värld. Men oavsett vad man tycker om dessa komplexa frågor, eller om mitt land, så är det en otroligt viktig tid att studera USA!