Guldkant på pensionskrisen

På löpsedlarna dyker det med jämna mellanrum upp rubriker som handlar om pension. Stora bokstäver och ångest över det orange kuvertet ska locka oss att vilja läsa om hur vi bäst kan spara till den. Eller hur vi kan göra för att sluta arbeta tidigt i livet och få till den där härliga guldkanten på tillvaron när vi går i pension.

Det finns ungefär 231 500 fattigpensionärer i Sverige idag. Den siffran får guldkanten på pensionärslivet som löpsedlarna tipsar om att kännas långt borta. Och för många är pensionen just en avlägsen fråga. För andra är den redan en verklighet. En grupp som det sällan pratas om är alla de som oroar sig trots att den egna pensionen fortfarande är tidsmässigt avlägsen. För ett antal år sedan började samtal och diskussioner mellan unga rasifierade personer ta plats och synas i sociala medier. Inom bland annat föreningen och forumet StreetGäris, en plats för kvinnor och icke-binära att mötas och stötta varandra i olika frågor, lyfter många unga personer sin oro över sina föräldrars pensioner.

Rättvisefrågor stämplas ”identitetspolitik”
Varför började många unga kvinnor engagera sig i pensionsfrågan? Och varför vill de särskilt lyfta utlandsföddas och rasifierade människors pensioner? Var det ytterligare en grupp lättkränkta personer som sysslade med ”identitetspolitik”? Dessa personer hade varierande bakgrund men oron var som störst bland de vars föräldrar migrerat till Sverige, rasifierades som icke-vita eller som arbetade inom kvinnodominerade yrken. För dem var hopplösheten, sorgen och frustrationen över ett orättvist pensionssystem näst intill bedövande. Ur viljan att agera för ett rättvist pensionssystem startades föreningen Pensionsrättvisa.

I engagemanget för pensionsrättvisa ryms många röster och mycket oro. Många bär redan idag föräldrar som kommer att bli fattigpensionärer. Många stöttar vänner som vid ung ålder sparar till och försörjer pensionerade föräldrar, samtidigt som den egna vardagsekonomin ska gå ihop. De här rösterna vill berätta om oron, ilskan och sorgen. Oron över alla de föräldrar som inte kommer att kunna bo kvar där de bor, ha råd att gå till tandläkaren eller klara sig på pensionen i Sverige, och som måste återvända till landet de flytt ifrån. Ilskan över att ha sett föräldrarna arbeta inom vård, industri, lokaltrafik och lokalvård, där de slitit ut sina kroppar för vår välfärd och ändå, eller kanske just därför, fått en pension som knappt går att leva på. Sorgen över att ha föräldrar som på grund av hudfärg, kön, ursprungsland eller arbete helt enkelt inte värderas lika högt som andra i samhället.

I ljuset av alla dessa människors livsvillkor och livsöden ter sig föreställningen om lättkränkta identitetspolitiskt orienterade personer nästan lustig. För hur kommer det sig att när människor vars röster marginaliseras i samhället vittnar om ohållbara livsvillkor, kategoriseras deras behov som identitetspolitik och inte som rättvisefrågor? Det krävs ett rättviseraster på dagens pensionssystem. Det behövs ett tydligt intersektionellt perspektiv som erkänner de stora skillnaderna i villkor, makt och möjligheter i arbetslivet, både mellan och inom könen.

Av de allra fattigaste pensionärerna är hela 96 procent utrikesfödda

Det ”fria” valet
Pensionsfrågan tar ofta avstamp i frågan om fria val. Det hävdas att bara vi gör rätt val i livet, vilket tydligen alla kan, så kommer vi kunna leva på en god pension. Den retoriken bygger på att grundläggande förutsättningar ser lika ut för alla människor. Men nu gör de inte det, eftersom vi inte kan välja vilka kroppar vi föds i och de attribut som tillskrivs dem. Den rådande analysen av dagens pensionssystem tar inte hänsyn till hur människors förutsättningar och liv faktiskt ser ut. Alla människor har inte samma möjligheter att få ett bra arbete, på grund av diskriminerande samhällsstrukturer. Låg lön och dåliga arbetsvillkor måste förstås ur ett maktperspektiv. Eftersom pensionen baseras på vår tid på arbetsmarknaden måste diskussionen fortsätta utifrån följande maktanalys:
Klassperspektivet är det mest centrala när det kommer till att förstå grunden till orättvisorna inom pensionssystemet. Arbetaryrken nedvärderas som ”enkla jobb” och lågavlönas i förhållande till tjänstemannayrken. Ett kontorsjobb genererar överlag betydligt bättre ekonomiska förutsättningar än exempelvis vård-, service-, industri- och hantverkaryrken. Många arbetaryrken sliter på både kroppar och psyken och gör att arbetstagarna oftare hamnar i sjukskrivningar, inte kommer upp i heltid och förtidspensioneras. Arbetarklassen skapar med andra ord möjlighet till trygg välfärd och möjlighet till vardagslyx för många men får själv sällan ta del av det. Samtidigt är arbetarklassen inte en homogen grupp där alla möter samma utmaningar och begränsningar. Inom den finns, som överallt annars, fler maktstrukturer där vissa grupper helt enkelt har det svårare än andra.

Tankesmedjan Katalys rapport Klassamhällets rasifiering i arbetslivet visar på hur personer som rasifieras som icke-vita är överrepresenterade inom arbetarklassen. Där hittar vi personer som inte är födda i Sverige, som inte har svenska som modersmål och/eller som har namn som för tankarna till framför allt Mellanöstern, Afrika, Asien, Öst- eller Sydeuropa. Dessa attribut blir begränsande på arbetsmarknaden på grund av den institutionella rasismen i Sverige. Den rasism som genomsyrar alla institutioner, arbetsmarknaden och samhället i stort gör det svårt för alla som inte passar in i vithets- och svenskhetsnormen att få arbete i linje med sin utbildningsgrad eller att få arbete över huvud taget. Det finns flera svenska studier som visar att personer som rasifieras som icke-vita har svårare att få arbete än vita svenskar, trots samma utbildning och likvärdig erfarenhet.

Av de allra fattigaste pensionärerna är hela 96 procent utrikesfödda. En svenskfödd person får i snitt 2 000 kronor mer i allmänpension än en utlandsfödd person. För att få rätt till full garantipension – ett grundskydd i den allmänna pensionen som är till för de som haft ingen eller liten arbetsinkomst innan de går i pension – måste en ha bott 40 år i Sverige.

Kvinnorna i den rasifierade arbetarklassen
Inom det som vi här kallar den rasifierade arbetarklassen har kvinnor det allra svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, såväl som att stanna där länge nog för att kunna leva på sin lön, och i förlängningen sin pension. Majoriteten av Sveriges fattigpensionärer är alltså kvinnor, och så många som var fjärde pensionerad kvinna lever under EU:s fattigdomsgräns. Allra lägst allmänpension får utlandsfödda kvinnor. Statistik från Pensionsmyndigheten visar att den genomsnittliga pensionen före skatt för män är 20 700 kronor per månad. För kvinnor är den 14 200 kronor per månad.

Det är flera lager kriterier såsom exempelvis kön, hudfärg, ursprungsland och yrke som lägger förutsättningarna för ekonomisk trygghet. Det räcker inte att bara analysera en diskrimineringsgrund, det krävs att vi ser hur flera binds samman. Siffrorna talar sitt tydliga språk – dagens pensionssystem bygger på allt annat än idén ”lika för alla”. Många kan identifiera sig med åtminstone en av dessa utsatta grupper. Vi kanske har ett arbetaryrke, rasifieras som icke-vita eller är kvinnor. Men när pensionsfrågan lyfts utgår man helt plötsligt från en specifik grupp, som långt ifrån alla kan jämföra sig med – svenskfödda vita män i tjänstemannayrken. Att hävda att alla har möjlighet till fria val blir absurt. Vem väljer konsekvenserna av ”flitarbeten” som är svåra att gå runt på? Vem väljer frivilligt dåliga arbetsvillkor, låg lön och förslitningsskador? Det är våra tillskrivna attribut och den institutionellla diskrimineringen som begränsar våra val på arbetsmarknaden och styr värderingen av vårt arbete.

Men att ha ett eget sparande då? Det säger sig självt – låg lön ger väldigt begränsade möjligheter till eget sparande. Trots det visar en rapport från fackförbundet Kommunal att de personer som pensionssparar mest privat, i relation till sin inkomst, är kvinnor i arbetaryrken. Kanske kan vi enas om att utifrån var och ens förutsättningar kan du göra vissa val. Men ju sämre förutsättningar du har, desto mer begränsade val har du.

“Visst talas det en del om kvinnors förutsättningar. Men när vi tittar närmare på diskussionen är det framför allt vita, svenskfödda kvinnors och mäns röster som hörs och uppmärksammas”

Lovande reformer som svek
Genom pensionsreformerna som trädde i kraft i början av 2000-talet kom pensionssystemet att bygga på den så kallade livsinkomstprincipen – att alla inkomster i livet påverkar vår pension. Det hävdades att det nya pensionssystemet skulle fungera oberoende av kön. Det som skulle ha betydelse var din lön. Eftersom det redan då var välkänt att kvinnor får lägre lön än män, byggde reformerna på principen att kvinnor skulle få en pension som var en högre andel av slutlönen än män. Det regeringen missade i sina analyser och prognoser var kvinnors situation i övrigt på arbetsmarknaden och i samhället. Kvinnor behöver oftare än män gå ner i arbetstid på grund av att de tar hand om barn och sjuka anhöriga. Än idag får kvinnor lägre lön än män för samma arbete och de arbeten som är kvinnodominerade, exempelvis inom vården, har i snitt lägre lön än mansdominerade yrken. Konsekvensen av denna kedja är lägre löner och, oavsett andel av slutlönen, lägre ersättning. Kvinnor får därför fortsatt lägre pension än män.

Strukturella problem kräver strukturella lösningar
Visst talas det en del om klass i pensionsdebatten. Visst talas det en del om kvinnors förutsättningar. Men när vi tittar närmare på diskussionen är det framför allt vita, svenskfödda kvinnors och mäns röster som hörs och uppmärksammas. Givetvis ska dessa röster få fortsätta att höras. Men samhället behöver erkänna och se över konsekvenserna för fler utsatta gruppers situation. Många undrar hur de ska pensionsspara på bästa sätt.

Man skulle kunna stämma in i kören av storslagna nyhetslöp och uppmana människor att börja spara i tid, att ge sig ut på arbetsmarknaden så snabbt de bara kan, våga ta aktierisker och investera i hållbara pensionsfonder. Och säkert skulle de tipsen gynna en del i pensionssystemet, men utesluta många. Därför är det viktigt att skifta fokus från det individuella ansvaret över pensionssystemet till det strukturella. Ansvar bör utkrävas av de som sitter på den strukturella makten. Därför behöver vi höjd allmän pension, höjd garantipension, minskat eller slopat krav på 40 års bosättning för att uppnå full garantipension. Det behövs tydligt ett riksdagsdirektiv om att AP-fondernas investeringar ska ske med respekt för mänskliga rättigheter och miljöpåverkan. Att den debatten ska föras i riksdagen, så att människor också får möjlighet till insyn och inflytande. Idag tar en sluten grupp besluten om pensionssystemet, vilket är odemokratiskt.

Det allra viktigaste är ett nytt pensionssystem där alla människor har rätt till en värdig pension oberoende av ursprung, hudfärg, könstillhörighet, funktionsförmåga, inkomst eller yrkesbakgrund. Ett systemfel kan temporärt lindras av punktinsatser, som sänkt pensionärsskatt och ökat bostadstillägg. Men de dolda buggarna, diskrimineringen på arbetsmarknaden, kommer snart att krascha systemet igen. Därför behövs en reboot av pensionssystemet.

Om Pensionsrättvisa:
Nätverket Pensionsrättvisa initierades 2016 och bildade förening 2018 genom plattformen och forumet StreetGäris. Grundarna är Farida Al-Abani, Mahi Akter och Nadine Jazzar. Syftet med Pensionsrättvisa är att folk- och opinionsbilda om pensionssystemet med särskilt fokus på kvinnors, utlandsföddas samt rasifierade personers förutsättningar. Idag drivs föreningen av Mahi Akter, Loretta Platts, Veronika Sandmon och Giovanna Iacobucci.

Den här texten publicerades i Bang 2/2019 med tema Arbetarrörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang!