av: Anne Sexton
Naturen är full av tänder
som kommer en efter en, sedan
ruttnar, faller ut.
I naturen är inget fast,
allt är förändring, björnar, hundar,
ärtor, pilträdet,
försvinner alla. Blott för att återfödas.
Klippor grusas, bildar nya former,
haven förskjuter landen,
berg står upp, sjunker, som spöken
ändå är allt naturligt, allt förändring.
När jag skriver denna mening
en hundrafyra generationer
efter Jesus, har inget förändrats
utom vetandet, provrören.
Människan faller ännu i smutsen
och täcks.
När jag skriver denna mening är tusen på
väg bort
och kommer tusen.
Det är som brunnen som aldrig torkar.
Det är som havet som är Guds kök.
Vi är alla daggmaskar,
gräver våra rynkor.
Vi lever under jord
och kom nu Jesus i en plogs skepnad
och grävde en fåra och vände upp oss i
dagen
skulle vi daggmaskar bländas av det
plötsliga ljuset
och vrida oss i vånda.
När jag skriver denna mening vrider även
jag mig.
Alla er på väg bort,
och många bestiger sin smärta,
många skall målas bort med svart bläck
plötsligt och i förtid,
dessa många säger jag,
fumligt, klumpigt,
tag av ert liv som byxor,
skorna, underkläderna,
och så köttet,
dyrka upp benens lås.
Med andra ord
lyft muren
som skiljer er från Gud.