”Jag ville
bara säga att här i Hongkong diskuterar vi politiska frågor med varandra, det
gör vi. Det är kontakten med utlänningar som kan vara känslig.”
Det är ett
röstmeddelande på Facebook från Sam (som i verkligheten heter något annat), och
han vill gärna berätta om våren och sommaren i staden och i den församling där
han är ungdomspastor, men han föreslår att samtalet flyttar över till en
plattform som han tror inte står under avlyssning.
I slutet av
januari ställde han upp på en lång intervju om situationen för kristna
tonåringar och unga vuxna i Hongkong. Han berättade om hur äldre pastorer i
församlingen hade svårt att acceptera att de unga demonstrerade, om hur det
plötsligt verkade finnas hur många poliser som helst och om hur familjer i
församlingen kunde rymma helt olika uppfattningar.
– Men, sa
han till slut, nu verkar det som om alla är mycket mer oroliga för
Corona-viruset. Och då hamnar ju allt annat i skymundan.
Intervjun
hann inte publiceras innan han fick rätt.
Trötta och
pressade
Nu, i
början av september, sänder hans församling gudstjänster på Youtube och samlar
församlingsmedlemmarna i olika konstellationer på Zoom. Minst varannan vecka
ringer han upp var och en i ungdomsgruppen.
– Vi har ju
inte haft någon total nedstängning här, men alla som kan arbetar hemifrån, och
alla gymnasister och studenter sitter hemma, säger han. De flesta bor trångt,
och att alla är hemma hela tiden gör att det blir mycket spänningar i
familjerna. Våra ungdomar har klarat sina studier, men de är så trötta och
pressade. Idag hade jag Zoom-möte med tio av tonåringarna, och de sa att de
sitter framför datorn sex–sju timmar i sträck. Jag är orolig för dem.
Vet inte
omfattningen
Den nya
lagen, som begränsar bland annat yttrandefriheten i Hongkong, trädde i kraft i
början av juli.
– Nu tycker
en del av de äldre, bland annat mina pastorskolleger, att de unga bara gjorde
situationen värre genom att demonstrera. Jag tror att det är mer en ideologisk
skillnad än en generationsskillnad egentligen, olika sätt att se på världen.
Och protesterna mot lagen har ju bara dött. Någon försökte arrangera en marsch
häromveckan, men det kom nästan ingen.
Sam har
hört om en nyinrättad underrättelseavdelning hos Hongkong-polisen. 300 arbetar
där, sägs det.
– Vi vet
att de bevakar oss och avlyssnar oss, men vi vet inte riktigt i vilken
omfattning. Två pastorer fick ta emot hot i en sådan omfattning att de kände
sig tvungna att fly till utlandet i augusti. Hongkong håller på att bli mer och
mer som Kina.
Tidigare
har Sams församling haft flera polisanställda som medlemmar. De finns inte med
längre.
– För något år sedan var det mellan 2 000 och 3 000 poliser som slutade – det är ungefär 30 000 sammanlagt – i protest på grund av arbetsuppgifterna. Men många har inget val, för de har ingen annan utbildning, de får bra lön där, och de har en stark gemenskap, som en familj, eller nästan som en egen religion.
Församlingen
viktigare
Sams
församling har de senaste åren haft ett slags enkel rådgivningsbyrå där man kan
få hjälp i form av enskilda samtal och studie- och yrkesvägledning.
– De som
arbetar med den har fått mycket att göra nu, säger han. Många unga undrar vad
det finns för dem att göra. Fler försöker studera nu när det är svårt att komma
in på arbetsmarknaden.
Några av
ungdomarna i Sams grupper har flyttat utomlands tillsammans med sina familjer
eller är på väg att göra det. Andra familjer försöker ordna så att deras
ungdomar kan komma utomlands på egen hand för att studera.
– Fler och
fler vill flytta härifrån – till Europa eller till Kanada, säger han. När jag
talar med våra ungdomar försöker jag lyssna till dem, jag försöker förstå deras
svårigheter. Vi vuxna måste gå tillsammans med dem, göra dem sällskap, i det
som händer nu. Församlingen och ungdomsgruppen har blivit ännu viktigare för
dem nu när de inte har kunnat gå i skolan.
Längtar
tills de kan ses igen
För
pastorerna och diakoniarbetarna är det tre sorters samtal som dominerar:
– Dels är
det många föräldrar som ringer oss för att tala om sina barn – hur svårt det är
att hjälpa dem med skolarbetet, hur svårt det är att motivera dem
överhuvudtaget, hur lätt det blir många timmar med telefonspel. Dels är det många
som har ekonomiska problem, och vi kan ju inte ha soppköket eller
matutdelningsplatsen igång, men vi försöker ordna matleveranser eller kuponger.
Och dels är det den medicinska situationen, som har blivit extra svår för våra
äldre eftersom sjukhusen har ställt in alla regelbundna kontroller och allt som
inte är akut. Besöksförbudet på sjukhusen är också ett problem, men vi kan
åtminstone be vår sjukhuskyrka att gå med hälsningar.
Ute på stan
gäller fortfarande begränsningen två personer.
– Så fort
polisen ser fler än två tillsammans på öppen plats behandlar de det som en
folksamling. Det är tydligt att myndigheterna har använt pandemin som en ursäkt
för att trycka ner protesterna. Och alla församlingsmedlemmar jag pratar med
säger att de längtar så mycket tills vi kan ses igen.