Mitt i mellersta
Finland sitter Mika Vähäkangas och arbetar sensommaren 2020. Han har två mil
till närmaste butik.
Inga
Lundaresor har det blivit sedan mars.
– Men
jag har ingen undervisning i höst heller, bara handledning av doktorander och
egen forskningstid, berättar han. Annars har jag undervisat på grundkursen,
fortsättningskursen och fördjupningskursen, och som missionsvetare eller
ekumeniker får man ta allt sådant som de andra teologerna inte gör:
missionshistoria, kyrkohistoria, religionsmöten, ekumeniska frågor … Egentligen
tycker jag att man skulle tänka globalt i varje ämne. De flesta kristna finns
inte i västvärlden.
Den
professur som Mika Vähäkangas har fanns inte med som mål när Lunds
Missionssällskap grundades, men tanken kom snabbt in i sällskapets arbete. Att
se till att mission kunde studeras på ett akademiskt sätt var något som det
sena 1800-talets medlemmar var beredda att satsa mycket på.
– För mig är missionsvetenskapen ett nästan globalt nätverk, säger han. Jag har doktorander inte bara i Lund utan också i Sydafrika och Indien, och tidigare doktorander och kolleger finns i många länder.
Under
pandemimånaderna har det nätverket försett honom med rapporter om hur kyrkor
och människor mår i olika länder.
– I
vissa länder har kyrkorna fortsatt som om inget skulle ha hänt, och det finns
länder där kyrkobesök och moskébesök undantas från nedstängningsregler. I andra
länder är allt online, och i till exempel Church of England har en del varit
superduktiga på att omarbeta och göra allt på ett helt nytt sätt. Här i Finland
har gudstjänster sänts från tomma kyrkor, och många har tittat. I Grekland har
den ortodoxa kyrkan varit väldigt splittrad – en del har velat fortsätta
samlas.
Reaktioner
och omställningsvilja kan, förklarar Mika Vähäkangas, präglas av hur kollektiva
olika kyrkor är och hur mycket ansvar de vill ta för samhället.
Men
generellt kan man säga att nedstängningsåtgärder gynnar de övre klasserna i
samhället och gör livet mycket svårt för de fattigare.
– I
Sydafrika har hemlösa satts i ett slags koncentrationsläger, berättar han.
Polisen har agerat brutalt mot fattiga som letar efter mat. I början sa mina
sydafrikanska kolleger ”det är fint att regeringen försöker”, men nu talar de
om att ojämlikheterna har blivit tydligare. Covid-19 har visat oss vilka
policies och sätt att ta hand om människor olika länder har.
En fråga
som han har ställt sig är vilka politiska system som fungerar bäst när det
gäller att skydda befolkningen.
– Där
det finns ett kollektivtänkande, som i Korea och Taiwan, klarar de sig bättre. Covid-19
väcker många tankar, mer politiska tankar än teologiska, men den religiösa
retoriken finns i en del av politiken sedan tidigare, och överhuvudtaget:
gränsen mellan politik och religion finns inte.
Diakoniarbetet
har prioriterats i många kyrkor, och det tar sig utttryck i både kontakter med
ensamma äldre och matutdelning på olika sätt.
– Jag
har tänkt på när pesten gick genom Romarriket. Då flydde alla som kunde – utom
de kristna, för de stannade, vårdade, begravde, ja, de dog själva också.
Budskapet om Guds kärlek blev tydligt, och kyrkan växte.