1.
Jag heter Ingrid Sjökvist, bor i Södertälje:
Södertälje teateramatörer firar i år 60 årsjubileum, Sveriges äldsta ännu aktiva amatörteaterförening som fostrat många förmågor.
Till jubileet ger de ut en skrift med några av medlemmarna som berättar om vad föreningen betytt för dem. Att teater är betydelsefullt för många vet de flesta av oss. Själv har jag varit med i flera små grupper och en del lite större och det med stor behållning.
Jag bodde under några år i en liten bruksort i södra Norrland. Redan innan jag flyttade dit fick jag se en notis i tidningen om att de tänkte sätta upp ett bygdespel eller rättare sagt ett så kallat arbetarspel, De bröto bygd, grundat på Per Wikbergs roman. Jag hörde av mig till arbetsgruppen och anmälde mitt intresse.
Det tog lång tid att få ihop ensemblen, särskilt männen var svårflirtade. Men när de väl kommit över den första tvehågsenheten visade det sig att flera av dem var som klippta och skurna att uppträda. Pjäsen handlade, som i princip alla andra arbetarspel, om livet på en bruksort runt förra sekelskiftet, speglat i de existerande klasskillnaderna. Med å ena sidan en hårdhjärtad patron och å andra sidan alltigenom kämpande arbetare. Här fanns en kärlekshistoria, några slingerbultar som inte kunnat låta bli flaskan, framväxten av Konsum vid sidan om patronens lanthandel, fackföreningarna. Här fanns glädje, sorg och gripande öden. Och en sjuhelsikes spelarglädje.
Vad regissören hette har jag glömt, men han var en riktig trollkarl. Kunde locka oss upp på scen och få oss att moderera våra repliker till trovärdighet. Fortfarande minns jag en del repliker och framför allt min djupa beundran för hur bra alla var, hur bra spelet blev.
Jag hade ett handikapp; min dialekt. Den är och förblir skånsk så några långa repliker eller roller av något större format var inte aktuellt här i Norrlands kustland. Men spela fick jag, och gestaltade en av fruarna som köper sill och om jag minns rätt hade jag en enda replik.
Jag utsågs också till regiassistent. Det innebar att jag skulle hjälpa regissören att hålla reda på rekvisita, att handduken på stolen i scen 1 verkligen fanns där, att vattnet i hinken var påfyllt, att flaskan som skulle sparkas omkull stod på rätt ställe. Jag skulle också ge tecken till skådespelarna som trängdes bakom draperiet längst bak på scenen när de skulle in i spelet. Pjäsen var lång, tog ett par timmar att uppföra med paus och musik och allt.
Vi spelade för fulla hus hur länge som helst.
Vid en föreställning när jag satt där bakom draperiet med ett blädderblock framför mig med de olika scenerna angivna en och en för varje blad, fick jag plötsligt för mig att vi hade hoppat över en scen, att fel skådisar var på väg upp på scenen, fel rekvisita var framme och att publiken måste undra. Jag blev helt kall, försökte gestikulera och mima till dem som stod i min närhet. Vi måste ju blåsa av föreställningen. Men mina försök var lönlösa. Alla var så inne i pjäsen och visste precis vad de skulle göra, alldeles oavsett vad jag hade för mig. Som tur var. För inte var det något fel. Inte hade vi hoppat över nån scen. Inte hade vi glömt bort någon entré. Ibland är det tur att ingen hör vad man säger.
Pjäsen blev en succé och engagerade hela orten. Vi var till och med på turné och deltog i en lite större teaterfestival. I Karlstad har jag för mig att det var. Teaterföreningen som inledde sitt liv med detta spel lever fortfarande. Och det, som jag förstår, i högsta välmåga. Numera dock utan min medverkan.
*
2.
Jag heter Anna-Karin Jäntti och bor i Vimmerby samt Malmö.
Det här fick mig att tänka på min skolgång på 80-talet. Varje fredag, sista lektionen, hade vi roliga timmen. Då jag, som var korthårig, började växa ifrån de andra på längden i årskurs tre fanns två alternativ i vår lilla teatervärld: rollen som den elaka drottningen eller tuff pojke. Jag minns att den elaka drottningens: ”Spegel, spegel på väggen där …” var svår att öva in. Vi fick en vecka på oss med daglig repetition på lunchrasterna. Det infann sig till slut en slags euforisk känsla att få agera ut elakhet, då jag utanför teatern var ett snällt barn. Och att spela pojke iklädd blå stickad tröja med en keps på huvudet kändes främmande i början och så skulle jag vara intresserad av en flicka, iklädd klänning och med långt hår.
Varje år röstades en Lucia fram och slutresultatet var alltid detsamma för mig: jag fick en röst. Vid ett tillfälle i vuxen ålder klev en gammal klasskamrat fram i ett tillstånd av berusning och berättade att det var han, utifrån kärlek, som lagt sin röst på mig i alla år.
Föreställningarna på fredagarna var lustfyllda men jag placerades i ett fack och Lucia blir man inte på en röst som förvisso lagts utav kärlek. Plötsligt en dag i årskurs fem skedde något oväntat som blev meningsfullt för mig. Vi skulle framföra en teaterpjäs i pelarsalen på vår skola i det miljonprogramområde vi hade anknytning till samtidigt som vi anordnade loppis och sålde fika inför en klassresa som senare bar till Köpenhamn. Inga repliker utan mycket kroppsspråk och rekvisita. Någon skulle läsa upp manuset som berättare och inför klassen deklarerade fröken att det skulle bli jag. Inför alla sa hon att hon valt mig för min röst var kraftfull, tydlig och att jag var bra på att läsa. På premiärdagen stod jag där på scen i en askrosa kjol och vit blus, med blicken på föräldrar, syskon, släkt och helt okända. Utan manus stod jag längst fram för att se på publiken under tiden jag berättade historien och mina klasskamrater visade berättelsen till publikens jubel. Vet inte hur länge pjäsen, de stående ovationerna och busvisslingarna varade men tillräckligt för att alla vi barn den dagen skulle växa inombords.
3.
Jag heter Marianne Wik och bor i Söderköping.
Jag kom att tänka på det här med skolteater: Tiden som distanserad har gett mig möjlighet att titta igenom vad som ryms i skåp, lådor och bokhyllor. Hade glömt att jag äger ett antal böcker med teaterstycken som barn i folkskolan fick uppföra vid julavslutningen och på examensdagen. Böckerna är utgivna av Svensk Läraretidnings förlag, Barnbiblioteket Saga. Jag kom på att jag köpt dem på en skolauktion. Där hände följande. När jag fick se de små böckerna med röd rygg greps jag av en stark nostalgisk, lycklig känsla. Det var ju så många av böckerna såg ut i skolans bokskåp. Varje lördag fick man låna hem två stycken. Jag blev nog lite förvirrad av lyckoruset på auktionen.
”Sextio kronor!”, ropade jag.
”Hundra”, hojtade jag sen. Auktionsförrättaren såg förvånad ut. Ingen annan hade lämnat något bud. Men böckerna blev ju mina och nu kan jag glädjas åt att sitta och läsa flera av de pjäser som barnen fick spela. I den äldsta boken från 1946 finns ett intressant stycke med titeln ”När kungen lärde barnen bordsskick”. Det handlar om en lärare som går till kungen för att klaga på sina elever. Inte för att de missköter sina studier utan för att de har dåligt bordsskick på frukostrasten. En av pojkarna sörplar i sig maten och lägger armbågarna på bordet, berättar läraren. Det finns också en som slickar tallriken och flickorna vill inte äta maten alls. De får alltså mat i skolan, vilket förvånar mig. Jag slutade folkskolan 1959, men då var det medhavda smörgåsar och en flaska mjölk som gällde.
När barnen sen blir kallade till kungen tror de att det är för att de varit duktiga på olika saker. Valle, en av eleverna, är säker på att kungen ska belöna honom för att han kan cykla utan att hålla händerna på styrstången. Då kungen talar om att han vet att Valle sörplar och har armbågarna på bordet, försvarar sig pojken med att hans farfars grisar står i maten och sörplar väldigt mycket. Som straff och botemedel för att Valle ska uppföra sig väl, säger kungen till honom att han ska få äta tillsammans med smågrisar. Att besöket gjorde att barnen ändrade sig får man utgå från. Det finns ett moraliskt budskap i de flesta teaterstycken.
Jag kommer ihåg att vi fick spela julspel och en pjäs på examensdagen, alltså avslutningsdagen i juni. Det tråkiga var att jag alltid fick spela tomtemor eller mamma. Jag tror att det berodde på att jag var längst i klassen. Ja, jag var det, fast ingen kan tro det nu. En gång fick jag glädjen att spela ängel, för den ordinarie ängeln hade blivit sjuk. Det var ett akut inhopp. Jag fick låna ett lucialinne, för änglar är, som vi alla vet, för det mesta vitklädda. Storleken på linnet stämde inte med min kropp. Dessutom ville jag ha min sticktröja under. Jag blev något orörlig och såg nog ut som en vit korv. Tror inte att jag hade någon replik. Jag fick aldrig mer vara ängel.
En väninna till mig har heller inte så roliga minnen från teater i skolan. Hon påstår att hon alltid fick spela snödriva. Året runt. Rollen innebar att hon fick ligga under ett vitt lakan och vara tyst och stilla. Fast när hon blev pensionär startade hon en egen teatergrupp. Hon skriver själv pjäserna. Hennes kamrater får bland annat spela olika grönsaker. Det är hon som bestämmer vad var och en ska vara. Men det kan uppstå bråk. Mannen som fick rollen som kålrot blev sur för att kompisen fick spela King Edward …
En pjäs som spelades ofta förr, var ”Examen i Ruskaby skola”, som är en satir, och den fick publiken att skratta gott. Här kommer ett exempel på förhör i matematik.
Lärarinnan: Hur mycket är tjugo från tjugo?
August (som fått frågan, tiger.)
Lärarinnan: Om du, min käre August, har tjugo öre på fickan och tappar dessa tjugo öre, vad har du då i fickan?
August: (funderar, ser sedan belåten ut) Ett hål.
Undrar om den här humorn fortfarande går hem.
*
4.
Jag heter Pelle Olsson, bor i småländska Klavreström:
Apropå teaterupplevelse, 2009 var jag i Uganda på reportageresa. En kväll i Kampala satt jag i den ljumma kvällsluften och tittade på utomhusteatern Ndere i Kampala.
En suverän danstrupp uppträdde under ledning av Stephen Rwangyezi. Han hade grundat dansgruppen för längesen och var en legendarisk person, även internationellt. Nu var han en äldre herre men var ändå en fantastisk dansare. Dessutom en härlig programledare. Mitt under föreställningen frågade han om det fanns några européer i publiken. Jag var så exalterad av föreställningen att jag räckte upp handen och kallades fram på scenen. Framför de suveräna dansarna och musikerna.
Och framför mig sitter alla vackra vanliga dansanta ugandier i publiken. (Att jag tyckte alla var vackra berodde kanske på att medelåldern är låg i Uganda. De flesta jag hade intervjuat och träffat var i 23-årsåldern) Det är säkert flera tusen inser jag när jag ser dem från scenen. Stephen intervjuar mig i strålkastarljuset. Jag står där med mina gula tänder och känner mig ful.
Plötsligt drabbas jag av en oerhörd tanke: han kommer att be mig dansa! Det finns ingenting som jag är så dålig på. Ingenting som får mig att känna mig så obekväm. Och detta inför världens bästa på området! Under några minuter är jag skräckslagen.
Sedan kallar Stephen fram alla andra Mzungus, så kallas alla vita i Afrika, och de är alla minst lika stela som jag. Amerikanska och engelska och italienska biståndsarbetare.
Till slut får vi dansa i alla fall, men då är det redan ett femtiotal personer på scenen så jag märks inte så mycket. Alla rör sig lika stelt och klumpigt som jag. Tre tusen ugandier varav 50 världsberömda dansare applåderar avmätt. Klapp, klapp, klapp. Inte mer än så. Det är i alla fall en tröst att få dela detta pinsamma ögonblick med så många andra.
5.
Ingrid Sjökvist i Södertälje här igen.
Fredagen den 13 november har just passerat. Det fick mig att tänka på en riktig otursdag för många år sedan.
Jag hade just varit hos optikern och fått konstaterat att jag behövde glasögon, började bli långsynt. Men, sa jag, vad beror det på, är det nåt fel? Nej, skrattade optikern. Du har ju fyllt 40 och då händer det saker med kroppen och man får räkna med att behöva korrigera synen. Det kommer du att behöva hela livet från och med nu.
Från det besöket cyklade jag till ett inplanerat möte. En stund in i det hördes en skarp knall på gården, utanför lokalen vi satt i. Vi rusade ut och såg att mitt bakhjul hade exploderat. Cykeln var nypumpad och parkerad i den stekheta solen. Så den fick jag senare släpa ett par kilometer, vilket inte är så lätt med ett platt däck. Som tröst köpte jag ett par Dajm som lunch på vägen och när jag bet i en av chokladkakorna följde ett par plomber med ut i munnen. Inte en eller två utan flera stycken. Jag styrde om kosan och knackade på hos akuttandläkaren som kunde konstatera fakta. Men, sa jag, jag bara åt ju. Jajo, sa hon. Men tänderna blir lite skörare i medelåldern. Det är helt normalt. Medelåldern? Jag?
Senare på kvällen vid middagsbordet la plötsligt en av döttrarna ner kniv och gaffel, som om hon slagits av en insikt. Men mamma, sa hon. Du är ju alldeles gråhårig!
Detta hände på en och samma dag. Om det var en fredag den 13:e är jag inte säker på, men det borde ha varit det.
*