Pristagare blev Lydia Sandgren. Foto: Charlotta Kåks Röshammar
”Det blir aldrig roligt om det inte är fruktansvärt tragiskt alldeles bredvid”, säger Stefan Lindberg. Annika Norlin och Lydia Sandgren håller med om kopplingen mellan humor och smärta. Thomas Tidholm ser skrattandet som en folksjukdom.
I nomineringarna till det skönlitterära Augustpriset finns mycket humor. Popstjärnan Annika Norlin (Säkert!, Hello Saferide) får in sin stillsamt underfundiga humor också i sitt första skönlitterära verk, Jag ser allt du gör.
– Jag tror att jag har svårt att känna smärta om det inte finns humor i det. Jag tror att allt jag gör måste innehålla humor, säger hon och påpekar att hon ser saken subjektivt.
– Jag är lite egocentrisk av mig. Jag skriver för mitt eget höga nöjes skull. När jag skrev den här boken skrattade jag högt, jag grät också. För mig är målet nästan nått då.
Som ”miljömupp” tyckte hon att det var så jobbigt med klimatkrisen att hon för ett år sedan bestämde sig för att göra mer roliga grejer. Men rolig litteratur finns det ”hyfsat lite av”, tänker hon och kommer inte på rak arm på ett roligt verk.
– Jag tycker det är roligt när det finns karaktärer som jag nästan känner vad de ska säga: ”Åh, de kommer säkert säga det där.” Som det ofta är i serier. Man ska tycka om personerna och känna sig som om man är på sin arbetsplats och veta att där är den där, som alltid gör det där. Det tycker jag är kul.
Stefan lindbergs Splendor handlar om en extremt självupptagen författare vid namn Stefan, som blir uppsökt av en person som vet allt om honom. När personerna i boken börjar prata blir det roligt, säger nedtecknaren av detta.
– Jag försöker vara så allvarlig som det går, men alla skrattar väldigt mycket när de läser det jag skrivit.
– Jag tycker människor är roliga utan att tänka på det. Folk är så dumma, så jävla dumma. Försöker få ihop sina liv. Du vet, man sitter på föräldramöte och alla låter så vuxna men man ser bara vuxna barn. De har så irrelevanta och konstiga frågor.
I splendor försöker alla få kontakt med huvudpersonen, men det går inte, för han har inte kontakt med sig själv, resonerar Stefan Lindberg.
– Alla går omkring och försöker vara bäst, men livet är inte så. Men det är roligt när människor gör så gott de kan, tycker jag. Och så blir det fel. Det är ingens fel.
– Det blir aldrig roligt om det inte är fruktansvärt tragiskt alldeles bredvid. Då blir det dålig sketch. Men man måste gilla människors dåligheter för att det ska bli rätt sorts skratt.
Augustpristagaren Lydia Sandgren har fått litteraturkritiker att spekulera i hur ironisk hennes bok Samlade verk är.
– Jag har tänkt mycket på vad ironi är. Är det att säga något man inte menar? Då skriver jag inte under på det. Jag har försökt behandla mina romangestalter och teman med allvar, omtänksamhet, värme och inte minst kärlek. Och det är klart att det rymmer humor. Men ironi, jag vet inte, jag får överlåta det åt kritikerna.
– Jag tänker att all bra litteratur utmärker sig genom allvar och fördjupning. Det är nog svårt att göra en bra bok som bara är rolig.
Att hon själv är ett slags humorist kände hon när hon nyligen läste Jag är faktiskt humorist – en bok om Thomas Mann av Åke Leijonhufvud.
– Jag skulle nog säga att humorist är att kunna betrakta tillvaron och ta den på det stora allvar som den bör tas, men samtidigt kunna skratta åt det som är komiskt eller löjligt, eller av någon anledning värt att skrattas åt. Humor innehåller det där allvarsmomentet och ett slags värme. Kan humor vara elak? Ja, det kan den väl, men jag tycker generellt sett inte om elakheter.
Att hennes egen bok skulle bli rolig var inget hon planerat. Det växte fram efterhand, när hon upptäckte att hon skrattade åt det hon skrivit.
– Av någon anledning har jag alltid väldigt roligt åt kapitlet när Martin ska laga coq au vin och pratar med sin dotter Rakel om att han vill skriva sin stora biografi om William Wallace. Medan hon tänker ”vad fan, kommer han dragande med det tjötet igen”.
Thomas tidholm är nominerad för Jordlöparens bok. Han ser begäret efter att få skratta som osunt.
– Alla människor vill skratta, det är en folksjukdom, tycker jag. Det är ett tecken på att något är fel.
I mitten av 1990-talet skrev han prosastycket ”Det som är roligt” på just det temat (se nedan), och de åsikterna står han fast vid.
– Ofta är skratt inte glädje, bara grhrffff, säger han och låter kroppen böja sig i en s-formad konvulsion som för att kräkas.
– Det är något man försöker bli av med, ut med det bara!
De goda skratten är sällsynta, tänker han. Nu handlar det mer om desperata skratt, i alla fall för hans del. Mest ”groteskerier”, osannolika saker som folk – ofta de man inte tycker om – säger.
Andra kan tycka att han är rolig i sina böcker. Eller rolig, det låter ”indifferent”, tycker han och preciserar att han tror att det handlar om att han kommit åt något som varit lite dolt. Man skrattar för att man kommer att tänka på något, får en uppenbarelse på något sätt:
– Det är ett bra skratt.
Charlotta Kåks Röshammar
Inlägget ”Svärtan är nödvändig” dök först upp på DELS.