Dina karaktärer fastnar hos läsaren. Hur gör du för att hitta deras distinkta röster?
– Skrivande för mig är att lyssna. För att kunna skriva en roman eller en novell behöver jag höra andra röster än min egen. Här är gränsen mellan skrivande och vansinnet som tunnast, för det där med att »höra röster« är ju också bilden för att ha fallit över kanten. Vissa röster och ekon kan jaga mig i flera år innan jag skriver ned dem, som kvinnan i min senaste roman Kärlekens Antarktis, som sa: »Se på mig när jag är död.« Det var så den romanen började.
Hur låter rösten som ledde till den nya samlingens titelnovell, Hunter i Huskvarna?
– Den började faktiskt med en bild. Jag skulle resa söderut och tillbringade en natt på Huskvarna hotell. Jag bodde där som barn och bilderna kom tillbaka till mig: de stora mörka bergen, den nedlagda vapenfabriken som brukade spotta ut arbetarna om eftermiddagarna, de försvunna barnen, männen på bänken utanför Rosen Hotell. Jag har nog alltid tänkt och sagt att mina romaner börjar med starka bilder, men de börjar också ofta med att jag hör en röst. Det handlar bara om att lyssna. Efter ekon av gamla röster. Allt finns där som en färdig skulptur under stenen, får jag för mig ibland.
Hur gör du rent konkret för att spetsa öronen?
– Först måste jag bli av med alla andra röster som stör. Dit kommer jag genom att lyssna på väldigt hög musik.
Vad händer då?
– Det blir tyst i mig. Musiken i hörlurarna slår ut den intellektuella delen av mig. Jag lyssnar så intensivt att jag förstör musiken för all framtid. Jag spelar sönder låtar, men det är mitt sätt att ta mig ut ur mig själv och glömma allt jag någonsin har lärt mig. När jag började skriva på 90-talet var min självcensur stark. Musiken har hjälpt mig att slå ut det där. När rösterna väl kommer är det som om de kidnappar mig, för bort mig till platser jag aldrig har besökt i verkligheten.
Så larmet i dina öron ger den stillhet du behöver.
– Ja, och det jag lyssnar efter då är också min egen röst: ett litterärt språk, det där underjordiska perverterade främmande språket som inte har någonting med det »trevliga« språket att göra, det som kallas för svenska. För att komma nära den rösten måste jag skriva fortare än min egen tanke. Så jag följer musikens rytm och då kan ingenting stoppa rösten.
Recensenterna skriver ofta att du har lyckats »ge röst åt« en karaktär, eller en typ av människor, ofta marginaliserade. Är det ett kvitto på att du har fullgjort ditt uppdrag som författare?
– Jag har aldrig haft någon uttalad idé om att ge röst åt mina karaktärer. Med Beckomberga var det precis vad jag varken fick eller kunde göra. Beckomberga och mentalsjukdomens historia var en historia om tystnad, och jag som »frisk« tyckte inte att jag kunde skriva Beckombergas historia utan att förråda »de sjuka«. Jag började vandra omkring på det övergivna sjukhusområdet, och jag tog med mig olika personer dit, bland annat psykiatern Johan Cullberg vars bror hade vistats där. Jag satt i hans bil i flera timmar och ställde duktiga frågor om mentalsjukhusens historia, medan ett sommarregn föll utanför. Han, som visste att min pappa hade varit på »Beckis«, sa till slut: »Jag tycker att du, innan din pappa dör, ska ta reda på varför han inte orkade ta hand om dig.« De orden, den rösten, blev en väg in. En snårig och jobbig väg, men en väg in i romanen.
Gör du också konventionell research?
– Ja, väldigt mycket, fast den är också drömlik, jag försvinner ner i den snarare än någonting annat. När jag skrev om Beckomberga var mina promenader på området lika viktiga som allt jag läste och såg; att gå omkring bland de omkullvälta medicinvagnarna i det övergivna sjukhuset, och möta min egen skam och rädsla kopplade till den platsen.
Du använder också dina gestalters röster för att locka in läsaren i berättelsen.
– Mm, min spanska översättare brukar säga att jag tar ett struptag om läsaren, säger: »Kom med här«, och sedan sitter läsaren i ett skruvstäd. I den här boken, min första novellsamling, var jag tvungen att göra det i elva olika berättelser, ropa in en främling med elva olika röster. Tre systrar började med att jag hörde en röst inom mig, den där öppningsmeningen. »Från början var vi tre systrar.« Nästan som ett kommando.
Du är känd för att vara lojal med dina karaktärer. Samtliga. Du skriver dem inifrån, aldrig utifrån.
– Det handlar om att titta och lyssna på dem tillräckligt länge, och med stor ömhet. Jag lider av en form av litterär Tourettes, tror jag, som förbjuder mig att veta mer än mina karaktärer. De vet allt om sig själva, och de lever ofta i ett slags evighetstid där allt redan har hänt dem och kommer att hända dem igen och igen.
Finns det inte en risk att dina gestalter blir irriterande förnumstiga?
– Jo, men hellre det än att vara en sådan berättare som vet mer än sina karaktärer. Människor vet ofta väldigt mycket om sina egna liv. Kanske är det bara ingen där och lyssnar på dem.
Samtidigt hörs din egen omisskännliga röst liksom i bakgrunden av alltsammans.
– Den kan jag inte fly från! Varje dag ser jag samma ansikte i spegeln, mitt eget. Det är samma sak med min litterära röst, den kommer jag aldrig ifrån. Det är många som springer i mina texter, och jag springer också själv vidare och vidare i det jag skriver. Jag ser inte tillbaka på det jag skrivit tidigare. Men en dag kanske rösterna inom mig tystnar och då står jag där med skägget i brevlådan och tvingas betrakta allt jag skrivit utan att kunna skriva.
Vore det så himla farligt då?
– Det finns ett skede då förlaget säger: »Nu kan inte du göra fler ändringar i den här boken.« Plötsligt är allt stängt. Då tvingas jag se texten utifrån. Det är svårt. Jag vill alltid tillbaka in i texten som den är när allt ännu är möjligt, när den lever i mig och jag i den.
Inlägget Sara Stridsberg: »En dag kanske rösterna inom mig tystnar« dök först upp på Tidningen Skriva.