Nina Wähä: »Skrivandet måste vara farligt«

Det började med en dröm, och för att vara en dröm var den sällsynt tydlig.

I centrum: en stor swimmingpool. Två kvinnor. Ett skarpt, vitt solljus, den där sortens medelhavsljus som nästan fräter i ögonen. I bakgrunden sval fransk indiepop, typ Phoenix. Och så – lite apart– en titel: Babetta. Där, i drömmen, var det förstås inte namnet på Nina Wähäs roman (den fanns ju inte ännu). Babetta var titeln på ett kostymdrama om en ungersk greve som blir förälskad i en tjänsteflicka.

Allt detta var fullkomligt logiskt i drömmen, och mycket tydligt. Hela romanens moodboard fanns där. 

– Jag behövde bara putsa av den, som en arkeolog, så att allting framträdde tydligare, säger Nina Wähä.

 

 

Vi sitter i ett mötesrum på Norstedts. Utanför fönstren ett molnigt Stockholm där vintern inte vill släppa sitt grepp. Grå husfasader. Grå gator. Grått grus. Tunna isflak glider långsamt runt på Riddarfjärden utan riktning. Den absoluta antibilden till en swimmingpool på franska rivieran.

Jag frågar: om hon skulle återskapa den där moodboarden, vad skulle den innehålla?

– Vad heter han som målade de där poolerna … Edward Hopper, tror jag? Där skulle finnas några av hans oljemålningar. Filmaffischen till Marie Antoinette skulle vara där, också. Boken Pool. Kanske Lolita? 

Och så de två kvinnorna. De fanns där i drömmen redan från början och ganska snart, säger Nina Wähä, började en av dem att berätta.

Annons

– Hon började med att ljuga. Bland det första Katja sa var: »Tänk att man kan uppleva hur vänskap kan vara starkare än allting. Jag har en sådan vänskap i mitt liv.« Och jag kände omedelbart när hon började berätta, att vänta nu … det här är väl inte vänskap? Men det kändes också viktigt att fortsätta lyssna och skriva ned det Katja sa, och på något sätt ställa de frågor som dök upp i mitt huvud. Jag tycker själv att deras vänskap verkar otroligt jobbig. Om man ens kan kalla det för vänskap?

Nina Wähä höjer högra ögonbrynet.

En dröm, och en lögnare. Så kan en författare också finna romanens röst.

 

 

Nina Wähä debuterade 2007 med S som i syster, om två systrar som splittrats av en skilsmässa. Boken växte fram under textsamtalen då hon läste litterär gestaltning på Valand i Göteborg. 2010 kom uppföljaren Titta inte bakåt, om ett bortglömt manuskript, och om vänskap över generationerna. En bok som byggde på en bra idé, men aldrig blev riktigt färdig.

– Då förstod jag inte det, utan kände mest att jag inte hade något mer att säga. Att boken var klar, bara. Men det blev tydligt när jag sedan skulle prata om den, jag blev nästan sur när folk frågade mig vad den handlade om: »Du har väl läst den, säg du vad den handlar om!« Det var som att jag inte hade formulerat varför jag behövde skriva den. 

Kanske, säger hon, hade hon behövt en strängare redaktör.

– En som sade åt mig: »Det här är inte klart. Vad håller du på med? Skriv mera!« Men sådant märker man inte alltid förrän i efterhand. 

Någonstans där tappade hon bort sin lust att skriva. Det är svårt att skriva böcker, ännu svårare om man inte vet vad man vill säga. Länge höll hon på med annat. Spelade i band. Var restaurangchef. Jobbade på cateringfirma. Blev gravid. 

När barnen föddes kom en gnagande känsla. Vad höll hon på med, egentligen? Vad skulle hennes liv handla om?

– Det kunde inte bara handla om att nu är det fredag igen, och dags att poppa popcorn. Det kändes som en så dyster världsbild att föra vidare till mina barn.

En nästan åtta år lång skrivpaus var över, och fröet till en tredje bok fanns plötsligt där. Att den skulle bli en riktig gamechanger anade Nina Wähä inte.

 

»Det kunde inte bara handla om att nu är det ­fredag igen.«

 

Men hon började skriva, i början trevande, fragmentariskt. Kanske, tänkte hon, var det essäer? Alltihop satt långt inne. Men hon vågade i alla fall skicka iväg några av texterna till sin förläggare Håkan Bravinger, som uppmuntrade henne, precis lagom kravlöst: »Det ser ju bra ut, fortsätt du«. 

Hon fortsatte. Började tänka att det kanske var noveller hon arbetade med.

– Och det vågade jag. Noveller, det är ju bara fem sidor, det kunde jag väl skriva några, då.

Men lotsad av Håkan Bravinger (Nina säger att han var »en tredjedel förläggare, en tredjedel förälder och en tredjedel terapeut«) växte någonting mer sammanhängande fram. En berättelse om en stor och dysfunktionell familj i Tornedalen, berättad av en kör av röster, en tretton personer stor syskonskara som var och en talade ur sitt perspektiv och för sin sak.

Testamente blev till slut ingen novellsamling utan en omfångsrik roman, och den blev Nina Wähäs genombrott. Ett veritabelt sådant. Kritiker- och läsarhyllningar, Augustprisnominering, Samfundet De Nios julpris, Albert Bonniers Stipendiefond för svenska författare, Sveriges Radios romanpris, försäljningssuccé; och den var verkligen en bländande läsupplevelse, blev den där boken alla läste och talade om. 

Jag intervjuade Nina då, till en kortare sak i tidningen, om hur hon hittade berättarrösten i Testamente – hon trodde att han var »en gammal rysk gubbe med skägg och pipa och stort språkligt självförtroende« – och det hon svarade skulle komma att bli en sorts referenspunkt på Skrivas redaktion:

»Det viktigaste för mig är att hitta rätt språk för rätt berättelse. Jag tror inte, som vissa säger, att en författare ska försöka hitta sin röst, utan mer att man som skrivande människa har en massa olika berättelser inom sig. Utmaningen ligger i att hitta rätt språk för respektive berättelse.«

Jag fastnade för det. När så mycket handlar om att skapa strömlinjeformade och kommersiellt gångbara författarskap – igenkännbara, lättsorterade, lättsålda – var där en författare som sade tvärtom. Tänk inte långsiktigt. Sök inte din röst. Sök bokens röst. Du kan skriva något helt annat nästa gång. 

Ett befriande sätt att se på sitt skrivande. 

Att hon resonerade så var, ska det visa sig, ingen slump.

 

 

Nina Wähä har börjat morgonen med ett yogapass. Nu står en stor flaska iskiate framför henne på det avlånga grönmålade mötesrumsbordet på Norstedts.

Den hemmagjorda energidrycken består av vatten, chiafrön, lime och honung, härstammar från det mexikanska rarámurifolket och blev känd för västerländska löpintresserade läsare genom Christopher McDougalls kultförklarade Born to run. Den som googlar iskiate får fram bilder på klara drycker i höga glas med solblänk och citronskivor. Sörjan i Ninas plastflaska ser grumligare ut. Men hon dricker utan att grimasera. Säger att hon nästan tvångsmässigt måste prova nya saker.

När hon och hennes man var i New Orleans och skulle äta på en restaurang »djupt in i träsk-country« beställde han hamburgare, för att vara på den säkra sidan. Hon tog: krokodil.

– Eller alligator, kanske det var? Ser jag någonting på en meny jag aldrig ätit, måste jag beställa det.

Konstigaste rätten hon beställt in: tuppkam. Smakade som innanmätet i en kräftklo, säger hon och tar en klunk iskiate.

– Det är nog en generell nyfikenhet som styr mig. Jag måste prova! Chagate, kollagenpulver, crossfit, bikramyoga, lösmustasch … Jättenattljusolja har jag just beställt! Det ska vara bra för hormonbalansen. Eller som att jag åker tunnelbana varje dag, samma linje, och kommer det ett tåg med nya vagnar och ny inredning, då måste jag sätta mig där. En ny vagn! Som ser annorlunda ut! Vad roligt! Jag skulle aldrig inte sätta mig i den nya vagnen.

Hon säger att hon gillar tanken på att man alltid kan få en ny chans. Att man kan bli bättre hela tiden, inte minst som skrivande människa, och att ens språk kan få förändras och utvecklas. 

– Jag tror inte att man måste vara så tydlig och konsekvent i sitt författarskap. Ett, liv, eller ett skrivliv, är ju långt.

 

»Alltså, det är ju ingen medicinsk diagnos, jag behöver inte ha en lapp i fickan för att hitta hem.«

 

Nina Wähä är uppvuxen i en stor familj, mamman har rötter från Tornedalen, pappan föddes i Bulgarien och flyttade till Sverige på 1960-talet. Somrarna tillbringade hon i Tornedalen hos mormor och en skock kusiner, lärde sig både finska och meänkieli. Hon slår mig som orädd på det där grundade sättet, som någon med trygg anknytning och lagom lycklig barndom kan göra.

Själv tror hon att det är hennes dåliga minne som gjort henne så hungrig på nya erfarenheter.

– Har man ett bra minne, och är den där sortens tänkande eller kanske ältande person, bär man sina erfarenheter med sig överallt. Som en tyngd, eller ett ankare. Men jag minns väldigt lite, så jag samlar på mig nya saker hela tiden.

Hon skrattar till.

– Alltså, det är ju ingen medicinsk diagnos, jag behöver inte ha en lapp i fickan för att hitta hem. Jag minns mina barns förlossningar och så. Men mina gamla vänner kommer ihåg allt vi gjort: »Minns du när vi blandade blod och gjorde en pakt om att vi alltid skulle vara bästa vänner?« Medan jag är helt nollställd. 

Då blir det mer naturligt att söka nytt. Och den som inte är lagd åt det reflekterande eller ältande hållet (Nina Wähä påstår tre gånger under vårt samtal att hon »inte kan tänka«) blir kanske just sådär orädd, och därmed också bra på … rätt mycket?

 

 

På ett sätt har Nina Wähä redan från början valt att inte välja väg. Hon har skrivit noveller och prosa och poesi. Varit verksam som skådespelare (hade bland annat en av huvudrollerna i Daniel Espinosas Babylonsjukan) och artist (sångerska i indiepopbandet Lacrosse) och gått på konstskola. Kanske blir det – när man redan från början har en vid syn på vad ens eget uttryck kan vara – naturligt att berätta med olika röster?

– Visst. Jag tycker inte att det är så stor skillnad på skådespeleri och skrivande, till exempel. Båda två handlar om att hitta karaktärerna och deras röster. 

Så var hittar du dem, rösterna?

– Det är svårt att sätta fingret på. Jag tänker att jag går runt och har som en parabol på huvudet, och bara tar in … för att hitta en tydlig röst. Vissa kan nog känna igen sig, medan andra säkert tycker att det låter sinnessjukt. Men just processen att hitta bokens röst är en svår sak att vara konkret om. Det finns ju mycket av skrivandet man kan prata hantverksmässigt om, men det finns också vissa delar som på något sätt är lite magiska. Man får acceptera att det här är en kreativ del av skrivandet som bara … inte kan förklaras.

 

»Vad som är unikt ­handlar inte om att kunna svänga sig med ord, utan mer om det man vill säga.«

 

Om du ändå skulle försöka förklara?

– Ibland tänker jag att jag bara skriver monologer. Att det bara är att hitta en röst och låta den berätta. Rösten kommer ju från någon sorts kropp, och den kroppen blir till genom att … 

Hon lutar sig bakåt på stolen. Viker upp de svarta tröjärmarna och knäpper händerna framför sig. Drar ett djupt andetag, tar om.

– Okej. Okej, nu försöker jag vara konkret här. Jag kanske tar lite från mig själv. Jag kanske tar lite från något av mina barn. Jag kanske tar lite från den där personen jag såg på tunnelbanan. Jag kanske tar lite från dig! Och så gör jag en kludd av en person, och den kludden, eller kroppen, den heter kanske … Katja? Och så småningom kommer det som en röst ur den där personen. Ibland tar det lite tid att tappa in på exakt vad personen säger, men ganska ofta kommer det nästan med en gång. 

Berättarrösten?

– Ja, rösten. Och ofta kommer den med en sorts hemlighet, någonting som karaktären döljer.

Och den som skriver så, som går runt med en parabol på huvudet och pejlar in röster, som låter den kreativa motorn arbeta utan att försöka styra alltför mycket, kommer förstås inte att bygga ett strömlinjeformat författarskap.

– För mig skulle det kännas klaustrofobiskt att behöva välja: »Det här är min språkdräkt, det här är det enda jag får ha på mig.« Jag är lite grann som ett barn, tror jag. Om någon säger till mig: »Så här kan man inte göra« – då måste jag göra så. 

Hon berättar om ett möte hon hade med sin förläggare när hon hade skrivit ungefär två tredjedelar av Babetta. Han uppmuntrade henne, tyckte att bara slutet återstod, att hon hade två vägar att gå: »Antingen skriver du en mer klassisk roman, ett psykologiskt drama, och då måste det sluta på ett vis. Eller så kan du välja att ta ut svängarna och se vad som händer. Välj ett slut, bara.« 

– Och jag bara: »Välj ett? Du … säg inte så till mig.«

Den som läst Babetta vet att den har just två slut.

 

 

I Babettas handlings centrum står Katja och Lou, som gick teaterlinjen på Södra Latin ihop. Medan Katjas karriär gått i stå – hon pluggar filmvetenskap och jobbar på kafé – har Lou blivit framgångsrik skådespelare med Hollywood-karriär. I Katjas ögon är Lou fulländad, på alla sätt.

Femton år efter studenten bjuder Lou in Katja till den luxuösa villa norr om Nice där hennes pojkvän, den närmare 70 år gamle Renaud, bor, och där Lou har sin mest fasta punkt i sin kringflackande skådespelartillvaro. Hela romanen utspelar sig i en sorts drömlik tillvaro: långsamma dagar i skarpt vitt solljus, tjänstefolk som tassar runt och byter blomsterbuketter och ansar olivlundsträd. Någon gång gäster som anländer; fester, droger och sex. Eller övergrepp? Alla regler tycks ha suddats ut innanför husets fyra väggar, och Katja glider runt i en stillastående vardag, utan att veta hur länge hon får stanna, eller varför hon ens är där. 

– Skrivandet handlade mycket om att utsätta Katja och Lou för olika saker, för att sätta igång någonting i texten, och besvara frågor jag hade. »Vad händer om de åker in till stan och blir fulla tillsammans, och inte kan ta sig hem? Jaha, okej, det löste de. Men är inte Katja kär i Lou, egentligen? Jag lägger dem i en säng ihop, så får vi se vad som händer då? Nähä, de hånglade bara lite.« När jag hade skrivit en massa sådana scener kunde jag zooma ut och tänka: Vad är egentligen grejen med den här platsen? Och grejen är att den är som ett rymdskepp. Det är andra regler som gäller. 

Ganska tidigt i berättelsen förgriper sig Renaud på Katja. Men Katja reagerar inte, överhuvudtaget reagerar ingen på någonting som händer i huset, säger Nina Wähä.

– Det skapar den här overkliga, obehagliga känslan av att … ingenting är viktigt, ingenting här får några konsekvenser. 

Mycket av dramatiken i texten handlar om dynamiken mellan människorna i huset; hur de ser på varandra, vad de gör mot varandra, vilka relationer de har till varandra – på ytan, och egentligen. Tystnaden spelar stor roll. Allt som inte sägs, eller görs.

– Jag tror att grunden för en vänskap, för alla relationer, är ett levande samtal. Katja och Lou har förlorat samtalet. De är två olika sorters personligheter, och kanske har de slutat tala med varandra för att de skulle ha svårt att förstå varandra. Deras relation har blivit så cementerad. Den ena har hög status, den andra har låg status. Lou kan säga »kom hit« och då kommer Katja, direkt. Men hon kan inte be Lou att komma, hon kan inte ens få Lou att svara på ett SMS. Så relationen bygger på tystnad på något sätt. Och i Testamente, tror jag, är det inte förrän karaktärerna börjar prata med varandra som någonting kan förändras.

Babetta har av förlaget beskrivits som en hyllning till filmkonsten, och den har som sagt två slut. Ett klassiskt romanslut, där Katja lämnar villan med ett USB-minne fullt av hemliga sexfilmer i fickan, och ett director’s cut-slut, där de två vännerna hjälps åt att dölja och komma undan med ett mord. På så vis experimenterar Babetta, liksom Testamente, med formen. Men på nästan alla andra sätt är de två romanerna olika varandra; Testamente är omfångsrik och Babetta relativt kort, Testamente en kör av röster och Babetta strikt skriven ur en opålitlig berättares perspektiv, Testamente en skildring av en för Nina Wähä bekant värld och Babetta en sorts fantasi.

– Men för mig är de ändå besläktade. Kanske handlar de just om vår förmåga som människor att tala med varandra, eller oförmåga. Jag oroar mig oavsett inte så mycket för att mina böcker spretar åt olika håll. Jag hoppas att jag kommer att skriva många böcker i mitt liv, och när jag har skrivit tio böcker, eller tjugo, kanske man ser att de skildrar samma universum? Men en skillnad är väl att den där kulturgubben i Testamente var en väldig språkmaterialist. Han var helt upptagen av språket medan Katja försöker berätta saker rakt på sak, så gott hon kan.

 

»Jag oroar mig oavsett inte så mycket för att mina böcker spretar åt olika håll.«

 

Det där är en förskjutning Nina Wähä också ser i sig själv. Som tonåring, när hon hittade skrivandet och läsandet, var hon fullkomligt upptagen av språket. Av att vara unik, ha ett unikt språk.

Men hon visste ännu inte vad hon ville berätta.

– Det känns väldigt härligt att skriva en text som på ett tydligt sätt har ens eget fingeravtryck i språket. Men med åldern har jag blivit mindre och mindre intresserad av det där. Vad som är unikt handlar inte om att kunna svänga sig med ord, utan mer om det man vill säga. Att kunna, och våga, vara sann? Men då måste man också veta vad det är man vill berätta. Och varför.

Hon säger att kanske är det just detta som skaver med hennes två första böcker. Att där fanns fina ambitioner, men att hon inte vågade berätta det hon egentligen ville berätta. Kanske var hon rädd att det skulle framstå som banalt.

– Det måste kännas lite farligt att skriva. Är man alldeles för formulerad, och bara »jag ska skriva en bokserie, och jag har valt den här berättarrösten, och ska alltid ha sådana här omslag«, riskerar texten att bli …  för generell. För ofarlig, på något sätt, och kanske ointressant i slutändan? 

Hon säger att all litteratur förstås inte behöver skrivas för att »vara konst«. Att man också kan skriva böcker med målet att bara roa.

– Men jag skriver för att jag har ett behov av att undersöka eller formulera någonting, och då tror jag att skrivandet ska kännas lite farligt. Inte tryggt och planerat. Det är inte en dålig sak att lämna ifrån sig sin text och känna: »Vad fan har jag gjort?«

Inlägget Nina Wähä: »Skrivandet måste vara farligt« dök först upp på Tidningen Skriva.