Du och Jenny Fagerlund har precis släppt boken Skriv feelgood!. Där kallar ni det lyckliga slutet för det hoppfulla slutet. Varför gör ni den distinktionen?
– Vi tycker inte att man ska låsa sig vid att en feelgoodbok måste ha ett fantastiskt lyckligt slut. Men de bör ha ett hoppfullt slut. Själv skriver jag nästan alltid slut som är början på något nytt. Slutet blir på så sätt ett avstamp till något bättre.
– Sedan beror det på vilken typ av feelgood man skriver. Skriver man en romantisk komedi ska det vara det där underbara, härliga slutet. I en feelgood som är mer djupgående, där det har varit besvärligare på vägen, behöver man inte drämma till med ett rosenskimrande slut. Jag har ofta spänningstrådar i mina berättelser, hemligheter som vävs in längs vägen och nystas upp på slutet. För mig är det viktigt att frågorna får svar och att läsaren förstår att det kommer att gå bra för karaktärerna.
Läs kapitlet »Miljöer som känns« ur Caroline Säfstrands och Jenny Fagerlundes nya bok Skriv feelgood!
Varför är det viktigt?
– Det handlar om vad man vill lämna läsarna med för känsla. Jag vill lämna dem med en må bra-känsla, som ju ändå är feelgoodens signum.
Hur undviker du att det blir smörigt eller endimensionellt när du skriver? Man brukar ju säga att det är problem och utmaningar som gör litteratur intressant, inte »må bra-känslor«.
– Utmaningarna finns längs med vägen i alla feelgoodberättelser, men varvas med må bra-detaljer. I och med att jag just avslutar mina berättelser vid avstampet mot något nytt och bättre, lyckas jag undvika det mest sockriga som man kan ana kommer längre fram.
Bestämmer du dig i förväg för hur det ska gå för karaktärerna?
– Det gör jag. Någonstans har jag en vag känsla av hur boken ska bli: lite av början, meningen med mitten av boken och på ett ungefär hur jag vill att den ska sluta. Sedan överraskar ju karaktärerna mig hela tiden, och då måste man bara hänga med.
I Skriv feelgood! menar ni att »vi blir vad vi läser«. På vilket sätt?
– Feelgood ligger väldigt nära läsaren, eftersom historierna och personerna ofta är realistiska. Det gör att man är mer benägen att påverkas av det som händer i boken. Läser man berättelser om människor som går igenom någon form av utveckling i livet, som tar tag i saker och uppfyller drömmar, inspireras man att göra samma sak själv.
– Jag fick till exempel en härlig hälsning från en lite äldre kvinna som läst Klubben för lyckliga slut. I den finns det ett par systrar med ett gemensamt trauma som gjort deras relation lite sårig. Läsaren berättade att hon blev så berörd att hon skickade boken till sin syster, som hon brutit med. Och nu har de kontakt igen!
– Det finns en sådan otrolig kraft i just feelgoodgenren. Sedan behöver berättelserna inte vara så stora och djupa alltid, man kanske bara vill må lite bra ibland.
Mår du bättre av att skriva hoppfulla slut?
– När man skriver lär man känna sina romanfigurer så djupt, och jag mår bra när jag kan lämna mina karaktärer där jag vet att de kommer att må bra. Jag är nog alldeles för känslig som människa för att kunna släppa ner dem i något mörker och bara lämna dem där.
Känner du även ett ansvar gentemot läsarna?
– Det var inte något som jag tänkte från början men det har kommit efterhand: en underliggande lust att peppa och inspirera läsarna till förändring, få dem att känna »jag kan!«.
Inlägget Caroline Säfstrand om lyckliga slut dök först upp på Tidningen Skriva.