Ansiktet som försvann

August Strindberg var en nyfiken man. Han skrev, han försökte framställa guld och han skapade »psykologiska porträtt«. Under sina Berlinår i början av 1880-talet fick den mångsidige författaren idén till denna typ av fotografi – närbilder i naturlig storlek tagna med kamera utan lins. Han ansåg att linsen förvrängde motivet.

Strindberg använde en extremt lång exponeringstid: 300 sekunder. Och gjorde stora bilder: 24×30 centimeter. Han ville fästa själen på fotopapperet. Ett slags suggestion. 1906 byggde han tillsammans med fotografen Herman Andersson en meterlång Wunderkamera, med vilken han tog självporträtt och bilder av honom närstående. Han kommenterade: »Jag bryr mig inte om mitt utseende men folk ska kunna se min själ, och den framträder i dessa fotografier bättre än i andra.« Året därpå gjorde Strindberg i extrem närbild fotoporträtt av kända konstnärers ansikten mot mörk eller oskarp fond, något han kallade karaktärsstudier. Det var helt nyskapande och bilderna har fått många efterföljare, till exempel omslagsfotot till skivan With the Beatles, från 1963.

Naturalismens framväxt inom fotografiet gick hand i hand med en liknande revolution inom litteraturen och konsten. Man ville komma åt sanningen eller verkligheten bakom fasaden. Avstå från försköning och illusionstrick. Hur såg vi ut egentligen? Vad kunde ansiktet röja för personlighet? 

Inlägget Ansiktet som försvann dök först upp på Tidningen Skriva.