Långfilm: The complex
Regi: Hideo Nakata
År: 2013
Land: Japan
Speltid: 106 min
Dvd: 19 februari
”Sju dagar”, hördes i telefonlinjens andra ände. En nedräkning till den klassiska scenen där Sadako, det videobesvärjda spöket, klev upp ur brunnen och ut ur tv-apparaten.
När Hideo Nakatas Ringu släpptes 1998 blev den sitt lands mest inkomstbringande film inom genren och bidrog till populariseringen av svart- och striphåriga flickspöken – det dolda ansiktet utåt för den skräckvåg som vid millennieskiftet bröt med klassisk kaidan eiga (”spökfilm”) för att granska teknologiers grepp om människan. Tiden var kommen för japansk skräck.
Ett temporalt regelverk bär upp även The complex, som är Nakatas återkomst till genren. Skolflickan Asuka har just flyttat in i ett lägenhetskomplex med sin familj där hon inte bara finner ett lik i grannlägenheten, utan också upptäcker att samma undernärda gubbe försökt klösa sig in i hennes sovrum med sina bara naglar. Huvudpersonens ensamhet ramas in av tidsbilder i det ödesmättade bostadsområdet. Men den olustiga tidlösheten skiftar mot sekventiell déjà vu när Asukas morgonrutin upprepade gånger hemsöks av granngubbens väckarklocka.
Så småningom finner Asuka en resonlig röst i en av städarna från dödsboet som förklarar att tiden måste röra sig framåt för de levande, men står stilla för de döda. Skjutväggar och dörrar används som portaler mellan tidszonerna, liknande tv-skärmen i Ringu, för att synliggöra passagerna mellan jordelivet och den andra sidan. Ställ detta intill vad den franske filmteoretikern André Bazin benämnt ”likhetens alibi”, hur 1800-talets konståskådare trodde sig kunna kliva in i realistiska tavlor, med hans tillhörande jämförelser mellan tavelramens magnetiska kraft och filmdukens maskering av den oändliga verkligheten.
Men The complex är inte så mycket ett verklighetsutsnitt som en rekonstruktion av terapeutisk limbo: en plats som verkar bortom tid, rum, energi och spänning. Uppenbarligen glömde Nakata att ställa om sin kreativa klocka.