Bok: Anteckningar om cinematografin
Författare: Robert Bresson
Översättning: Ingela Romare, Lena Westerberg
År: 1975/2013
Antal sidor: 141
Det filosofiska fragmentet och den litterära aforismen förenas av att de i en viss mening är ansvarsbefriade. De är alltför korta och elliptiska för att omfattas av någon logik eller teckna någon argumentation. De går sällan att säga emot och är svåra att placera i etiska eller sociala matriser. Hur diskuterar man med en blixt?
Samtidigt kan fragmentet eller den korta anteckningen ibland vara så suggestiv och så inbjudande att den leder oss vidare till nya föreställningar. Låt oss ta ett exempel:
Tillämpa regeln att finna utan att söka.
Vi är osäkra om verbet tillämpa står i sin grundform eller i imperativformen som gör det till en uppmaning, men klart är att satsen föreslår oss att tillämpa en viss regel, den att finna något visst utan att först söka efter det. Om det verkligen är en uppmaning så blir det alltså en fras ur en manual, en handbok, där vi ska lära oss något och omsätta det i verkligheten. Ordet ska bli till handling. Den handling vi ska genomföra är att finna något utan att söka det. Vad handlar det om? En zen-buddhistisk koán? Applåd med en hand?
Ryckt ur sitt sammanhang blir den korta satsen lätt att avfärda som meningslös eller mystifierande. Men sammanhanget kan göra den meningsfull. Den återfinns i Robert Bressons Notes sur le cinématograph, på svenska som Anteckningar om cinematografin, i översättning och med kommentarer av filmaren Ingela Romare, som nu givits ut på nytt.
Bresson (1907-1999) är en av de stora enslingarna i den europeiska filmkonsten, med egensinniga och strama verk som En dödsdömd har rymt och Ficktjuven. Hans asketiska filmstil och existentiella tematik har gjort att man liknat honom vid Dreyer och Ozu. Frasen om att ”tillämpa regeln att finna utan att söka” får sin förklaring när vi ser på Bressons filmer och hör hans egna utläggningar kring dem. I anteckningarna liksom i uttalanden i intervjuer återkommer han ständigt till sina grundidéer som rör ett direkt filmspråk som utan förkonstling når direkt in i ett ämne och därigenom etablerar ett autentiskt förhållande mellan filmen och åskådaren. Hans lilla bok är fylld av one-liners som försöker återskapa den autenticiteten:
Att inte använda två fioler när det är tillräckligt med en.
Jaga inte efter poesin. Den tränger fram av sig själv genom fogarna (ellipser).
Den förskräckliga vanan vid teatern.
Det sista fragmentet, om teatern, är typiskt för Bresson. I sin filmkonst ville han komma bort från det teatrala, och han menade att filmens relation till teaterkonsten kunde bli dess undergång. I den intervju som Romare låter inleda översättningsvolymen säger Bresson mer explicit: ”Filmen är inte – eller rättare sagt, den får inte vara – en reproduktion av teater, en fotograferad teater. /- – – / Men jag menar att filmen alltid kommer att hamna i ett misslyckande som konstform när den gör detta, när den låtsas vara teater.” Om teatern bygger på den absoluta och fysiska närvaron av skådespelarna så måste filmen alltså vara något annat, ett språk som inte låtsas vara något annat än det är; fotograferade bilder, inspelade ljud. I denna enkelhet kan då något förmedlas till slut. Men det kräver reduktion, sparsamhet, stränghet, offer:
Tömma dammen för att få tag i fiskarna.
Man skapar inte genom att lägga till utan genom att dra ifrån.
Det har skrivits mycket klokt om Robert Bressons filmer – inte minst av Ingela Romare – men jag återvänder gärna till Susan Sontags lilla essä om den andliga stilen i hans filmer. I essän – som återfinns i Against interpretation – påvisar Sontag vilka likheter det finns mellan Bresson och mystikern Simone Weil. Weil utvecklade sina tankar i verket Tyngden och nåden (1947) som är en undersökning av nådens väsen. Sontag citerar några rader som hon menar är direkt tillämpbara på Bresson: ”Nåden fyller alla tomrum, men den kan bara komma in där det finns en tomhet som kan ta emot den, och det är nåden själv som skapar denna tomhet.”
Den dödsdömde rymmer verkligen, och ficktjuven undfår plötsligt kärleken, men de finner aldrig nåden när de söker den. Nåden söker dem istället. Det förklarar den sats jag inledde med att presentera, om att ”att finna utan att söka”. Det fåfängt att söka efter det perfekta uttrycket, den absoluta skönheten. Dessa ting kan bara komma till oss om vi släpper ansträngningarna att jaga efter dem med bländverk och trick.
Ska vi läsa Bresson idag kan vi läsa hans texter som en trådsliten, hårt utnyttjad notapparat som beledsagar hans filmer, från Syndens änglar till Blodspengar. Men vi kan också använda anteckningarna för att förstå filmer som görs just nu. Det metafysiska språket i hans texter, och kopplingen till en katolsk idévärld gör Bresson svår att använda som en handbok för dagens svenska filmverklighet. Men helt klart erbjuder han ett sätt att diskutera filmkonsten som något djupt allvarligt. Hans anteckningar bildar en negativ teori, en teori som kritiserar det som är för handen – bullret, spektaklet, marknadsgycklet – och söker efter just det tomrum som Simone Weil talade om, ett utrymme för nåden: En filmkonst som utan att söka ändå finner något.