Nå litterära höjder!

Vad är det som gör en roman ”litterär”? Man kan säga att ett grundkrav är att den har förmågan att skapa genklang hos läsaren på fler än en nivå. Den är mångfacetterad och innehåller skikt som sträcker sig djupare än bara intrig och karaktärsteckning. Med andra ord: Där finns mer än bara den historia du följer rakt upp och ner på sidorna.

Givetvis finns det ingen fast uppsättning kriterier för vad som krävs för att uppnå detta, men det går ändå att ringa in ett antal vanliga kännetecken för berättelser som kallas litterära.

STIL OCH BEHÄRSKNING

Att skriva litterärt handlar inte bara om att behärska ett stilfullt språk som många tycks tro, men språket är ändå ett bra ställe att börja på. Man kan konstatera att litterära texter ofta äger ett element av stilistisk återhållsamhet som åtminstone vissa andra typer av fiktion saknar. Istället för att krydda texten med sporadiska djupsinnigheter, eller smäktande utläggningar om karaktärernas känsloliv, får läsarna själva uppleva de känslolägen man velat förmedla. Högtravande och överdrivna formuleringar undviks till förmån för ett fint kontrollerat språk.

Litterära texter brukar ofta karaktäriseras av följande egenskaper:

1. Språket är inte sentimentalt.

Fundera över följande rader:

Hans mormor var en kvinna med en enorm inre styrka och skönhet, så full av liv och alltid redo att ge sitt allt, och tanken på att hon nu var borta fick helt enkelt hjärtat att brista.

Stycket känns inte som ett ärligt försök att fånga karaktärens natur. Snarare tycks författaren försöka pracka på läsaren känslor genom att stapla sentimentala klyschor på varandra. För att uppnå en mer litterär stil skulle du få tona ner det hela. Skala bort överskottet och undvik att skriva läsaren på näsan. Ett sätt att få din prosa att andas av egen maskin är att använda en mer formell stil:

Hans mormor var en kvinna med en stor inre styrka och skönhet. Hon utstrålade en sorts oförfalskad entusiasm över livet, en naturlig öppenhet för nya erfarenheter och personliga uppoffringar – hon skulle utan tvivel komma att saknas.

Formuleringarna ”en sorts oförfalskad entusiasm över livet” och ”naturlig öppenhet för nya erfarenheter” och ”hon skulle utan tvivel komma att saknas” ger texten en mer reserverad ton men skapar ändå det känsloläge vi vill uppnå. För det handlar ju inte om att känslor skulle vara oviktiga i litterär fiktion – givetvis vill läsarna knyta an till karaktärerna på ett emotionellt plan. Men du behöver inte skriva tårdrypande för att framkalla tårar. I litterär fiktion gäller generellt principen: less is more.

2. Språket är inte överlastat.

Snarare än att smycka din text med allehanda språkliga krusiduller och tjusiga formuleringar, handlar det om att välja liknelser och metaforer med omsorg. Känn på detta:

Han älskade verkligen att leva! För honom var livet som en rymdfarkost ständigt på väg mot nya, okända och underbara världar.

Håller du med om att det verkar lite bombastiskt att beskriva någons livsglädje som en intergalaktisk rymdfärd? Det skulle kunna funka som satir – en parodi på ungdomlig oskuldsfullhet, grandios självbild eller svårartad naivitet, men i annat fall är risken stor att läsarna avfärdar det som svulstigt och överdrivet.

Lägg istället märke till originaliteten i följande personbeskrivning, hämtad ur Elizabeth Strouts Pulitzerprisbelönade roman Olive Kitteridge:

Men i den här åldern tänker hon inte överge den glädje som maten skänker henne, och det innebär att hon antagligen just nu ser ut som en fet och slö säl som är insvept i något slags tunt bandage.

Olive Kitteridge är en storväxt kvinna; hon medger det gärna. Givet hennes karaktär är liknelsen: ”som en fet och slö säl som är insvept i något slags tunt bandage” helt ändamålsenlig. Det blir inte tillkrånglat, men sticker ändå ut och provocerar precis som det är tänkt. Och bildspråket fortsätter längre fram i romanen:

Men hjärnan, eller hjärtat, hon visste inte vilket, var långsammare nu för tiden, hängde inte med, och hon kände sig som en stor, fet åkerråtta som ansträngde sig för att klättra upp på en boll som fanns precis där framför henne och som snurrade fortare och fortare, men hon lyckades inte få upp sina slitna armar och ben på den.

Lägg märke till hur språket ger liv åt Olives vikt och klumpighet och hur det fyller texten med både energi och trovärdighet. Ett fint kalibrerat bildspråk, rikt på liknelser, metaforer och analogier, är ett betydelsefullt element i litterärt skrivande – och det handlar om mycket mer än estetik. Väl genomfört kan det suggerera fram abstrakta och universella idéer, som i sin tur bidrar till den tematiska utvecklingen i en text och ger berättelsen flera bottnar. Vilket leder oss vidare till ett annat grundläggande inslag i litterärt skrivande: Symboliken.

SYMBOLIK

Vi har redan nämnt det faktum att en litterär text har förmågan att berätta mer än vad som faktiskt står där i svart på vitt. Bortom sådant som intrig, karaktärer och miljöbeskrivning, öppnar den upp för tolkningar och djupare insikter om vad det kan innebära att vara människa. Det kan till exempel röra sig om följande ämnen:

Människans grundläggande drivkrafter? (psykologi)

Människans plats i gruppen, samhället och kulturen (historia och sociologi)

Meningen med det mänskliga livet (filosofi, religion)

Den mänskliga moralen och rättvisan (etik)

Tänk på den historiska och kulturella överbyggnaden i Amy Tans böcker, de filosofiska idéerna hos Thomas Mann, eller de moraliska valen hos Dostojevskij. Andra teman som litterära verk ägnar sig åt är identitet, livet och konsten, dröm kontra verklighet, rättvisa, godhet, ondska och vad frihet egentligen innebär. Du kan säkert komma på många fler sådana grundteman i böcker du läst, ibland tydligt uttalade men oftare som ledmotiv som träder fram på en abstrakt nivå, liksom mellan raderna.

Som författare jobbar du med symbolik på olika nivåer i texten:

1. Symbolik på makronivå

Försök se på berättelsen ur ett större perspektiv. Vad handlar den egentligen om? I Melvilles Moby Dick symboliserar till exempel Ahabs besatta jakt på den vita valen ett försök att bekämpa ondskans själva natur. Massor av litterära verk handlar om samma sak, fast det berättas med helt andra sorters historier.

Karaktärer kan också vara symboliska. Madam Bovary representerade till exempel alla kvinnor som lät sig förföras och fördärvas av romantiska drömmerier. Men återigen, helt olika karaktärer i romaner med helt olika historier kan lyfta fram samma sorts tema. Och även miljön kan fungera som en symbol. Mississippifloden blir till exempel en symbol för frihet i Huckleberry Finns äventyr, och mentalsjukhuset i Ken Keseys Gökboet blir en symbol för en förtryckande värld som krossar dem som uppfattas som annorlunda.

För att sammanfatta: En historia kan lägga fram idéer som rör sig långt ovanför detaljerna i själva handlingen, en karaktär kan komma att representera en hel kategori av människor, och en miljö kan få en innebörd som sträcker sig långt bortom de föremål som finns i ett visst rum. Fundera över vilka teman din egen berättelse bär på. Vilka symboler finns där, och hur kan din historia väcka liv i dem?

2. Symbolik på mikronivå

Vad betyder enskilda handlingar i en berättelse om du sätter dem i relation till resten av historien? I F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby finns en scen där Jay Gatsby slänger sina vackra, nya skjortor omkring sig. Vad symboliserar det? Är det en återspegling av teman och motiv som antytts tidigare – eller förebådar det kanske något som ska uppenbara sig längre fram? Ja, både och faktiskt: Scenen är ytterligare en uppvisning av det iögonfallande välstånd vi redan sett prov på i form av Gatsbys påkostade herrgård och de extravaganta fester han anordnar. Dessutom ger den en föraning om hur lite glädje han kommer att ha av sina rikedomar när det kommer till det tragiska slutet. Som scen är den över huvud taget full av symbolik över tidens fixering vid materiellt välstånd i en värld där pengar och privilegier värderas högst av allt.

Även i dialogen finns symbolik. Vad betyder det till exempel när Gatsby säger om sin älskade Daisy att ”hennes röst är full av pengar”? Tänk så här: Hennes röst, ja hela hennes själ, andas rikedom i överflöd, och i en tid då den Amerikanska drömmen hos många gick ut på iögonfallande lyxkonsumtion, är det självklart också pengar som kan väcka hennes romantiska uppmärksamhet. Gatsbys få, väl valda ord om Daisy fångar därmed in hela tidsandan.

Fitzgeralds roman är ett bra exempel på hur små handlingar och dialogstycken kan binda samman de övergripande tankarna i ett litterärt verk. Ofta uppmanar scenerna läsaren att ”lägga ihop pusselbitarna” själv genom att se och förstå deras symboliska och mångbottnade möjligheter. Detta är ett typiskt kännetecken för litterär fiktion. Passager i verket kan lämna öppningar för ett flertal läsningar och berika läsaren intellektuellt.

Titta på följande exempel ur Ian McEwans Försoning, där styrkan i bildspråket utnyttjas till att uppnå mäktiga litterära djup:

Hon skulle lugna hushållet, vilket från sovrummets kvalmiga dunkel tycktes henne likna en upprörd och glesbefolkad kontinent från vars oändliga skogbevuxna vidder rivaliserande element reste krav och motkrav på hennes rastlösa uppmärksamhet.

I den här kvinnans rika fantasi blir hushållet mer än den herrgård hon vistas på, med sina olika invånare och gäster att betjäna: Det är ett otämjt landskap – fullt av problem och svårigheter att bemästra. Romanen ger en lysande illustration av hur bräcklig den civiliserade ytan är när mänskliga impulser och tillkortakommanden får fritt spelrum. Bara denna enda liknelse inspirerar till vidare reflektioner kring civilisation, ordning och kaos.

BERÄTTARPERSPEKTIV OCH KARAKTÄRER 

Det är genom karaktärerna du skildrar din historia, och vilka insikter du kan förmedla blir därför beroende av berättarperspektivet. Välj därför att berätta utifrån karaktärer som har kapacitet att ge historien flera betydelsenivåer. Det betyder inte att de själva måste besitta en särskilt sofistikerad intelligens eller klarsyn, men de ska på något sätt kunna erbjuda läsaren en spännvidd av djup och idéer. Det finns flera sätt att göra det på, och här är några exempel:

1. En person som lär sig något viktigt och börjar se livet på ett mer komplext sätt. Det kan vara någon som omvärderar sitt liv och ger sig av mot ett nytt och sannare sätt att leva. Karaktären måste vara dynamisk och ha förmåga att ta till sig ny kunskap om sig själv och världen.

2. En person som tar till sig viss kunskap, men inte lika mycket som läsarna gör. Kanske inser huvudpersonen att hon missbedömt någon, men är ändå så fastlåst i sin världsbild att hon inte har förmåga att förändras på djupet. Läsarna förstår att hon kommer att upprepa misstaget igen, och i berättelsens slut känner vi att vi vet mer om huvudpersonen än hon gör själv.

3. En person som lär sig väldigt lite och lämnar över slutsatserna – och de viktiga insikterna – till läsarna.

Fråga dig själv: Vilken karaktär i din berättelse ger dig bäst möjligheter att på ett dramatiskt sätt utforska en viktig livserfarenhet? Genom vilken blick kan du effektivast nå de djupaste sanningarna, och förmedla dem till läsarna?

EXPERIMENTELLA INGÅNGAR

Litterära texter behöver absolut inte vara experimentella, men det är onekligen så att experimentella texter för det mesta är litterära. Om det är bra gjort, vill säga. En misslyckad experimentell text är bara en dålig text. Samma sak kan givetvis sägas om alla texter som har ambitionen att vara litterära men som i själva verket bara är pretentiösa och tillgjorda.

Att skriva experimentell litteratur är riskabelt. Det är säkert värt risken så länge ditt speciella grepp har ett syfte och inte bara finns där för sin egen skull. Det blir inte konst bara för att det är konstigt.

Lite hårdraget kan man säga att experimentell litteratur laborerar med berättarteknik och stil på olika sätt. Det kan handla om själva intrigen och strukturen i en berättelse, eller så ligger det på det rent språkliga planet. Kanske använder du ett ovanligt berättarperspektiv eller bryter upp kronologin på ett innovativt sätt. Du kanske bygger en historia av poetiska fragment eller skriver helt och hållet på dialekt. Möjligheterna är naturligtvis oändliga – det ligger i sakens natur – men ett gott råd är ändå att du lär dig de grundläggande berättarteknikerna först och bara bryter mot dem om det behövs för att din berättelse ska nå sin fulla potential. Det är alltid bra att känna till reglerna innan man revolterar mot dem.

GÅ DJUPARE OCH NÅ HÖGRE HÖJDER

Litterära texter behöver inte vara komplicerade eller svårlästa. Tvärtom, det klassiska idealet är en text som är lättillgänglig men samtidigt outtömlig. Läsarna ska sugas in i den, precis som i så kallad underhållningslitteratur. Men när de snappat upp själva intrigen, följt karaktärernas öden och fått veta hur det gick, då kan de fortfarande sitta där och fråga dig själva: Vad betyder allt det där?

Givetvis kan även andra genrer väcka tankar på ett bredare plan. Deckare innehåller till exempel ofta en underliggande samhällskritik, en thriller kan väcka många tankar kring sådant som människans utsatthet i en värld full av ondska. Men litterära romaner går generellt sett längre och djupare, och innehåller fler tolkningsmöjligheter. Handlingen, karaktärerna och intrigen är viktiga ingredienser i alla berättelser, men en bra litterär roman kan man läsa om och om igen, och för varje gång hitta något nytt. Det är det som får somliga böcker att leva länge, några blir rent av odödliga.

Jack Smith är prisbelönt författare till flera romaner och har även skrivit handboken Write and Revise for Publication: A 6-Month Plan for Crafting an Exceptional Novel and Other Works of Fiction.